Kunskapen om skador på rotatorcuffen går tillbaka hela vägen till år 1834, då skadan först beskrevs som en "bristning i rotatorcuffens senor". Sedan dess har flera forskare och läkares arbete bidragit till en allt bättre förståelse av detta degenerativa tillstånd. Här följer en genomgång av de viktigaste milstolparna i sjukdomshistorien.
Skador på rotatorcuffen uppstår när de fyra senor som stabiliserar axelleden skadas. Detta leder ofta till kraftig smärta i axeln samt nedsatt rörlighet och funktion i vardagen.
Redan 1834 skrev doktor Adam Smith att axelsmärta orsakas av en bristning i senorna i rotatorcuffen. Trots nästan två seklers forskning är dock mekanismen bakom cuffens degeneration fortfarande föremål för debatt inom medicinska kretsar.
År 1934 hävdade E. A. Codman att de flesta bristningar uppstår på senans lednära sida, det vill säga mot leden själv. Många forskare har instämt med denna teori, eftersom den stöds av studier på kadaver, kirurgiska observationer och magnetresonanstomografi (MRI).
Begreppet impingementsyndrom blev allmänt accepterat efter 1972, då doktor Charles S. Neer föreslog att impingement var den främsta orsaken till kronisk axelsmärta. Enligt Neer startade hela 95 procent av alla rotatorcuffbristningar med slitage orsakat av impingement, snarare än av trauma eller cirkulationsrubbningar.
År 1985 identifierade doktor Christian Gerber, baserat på datortomografi (CT) och kirurgiska observationer, anteriointernt impingementsyndrom. Vid detta tillstånd sker inklämningen i ett område som kallas det subkorakoida utrymmet, alternativt det korakohumerala intervallet.
År 1991 beskrev doktor R. P. Welch och hans kollegor posteriosuperiört impingementsyndrom. Här sker inklämningen mellan supraspinatussenans lednära sida och den posteriosuperiörа kanten av ledpannan (glenoidhålan). Detta syndrom har särskilt kopplats till överarmsaktiviteter ovanför huvudhöjd, exempelvis hos kastidrottare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online