Tromboembolism uppstår när en blodpropp lossnar från sin ursprungliga plats och förs med blodströmmen till ett annat kärl, som den blockerar – exempelvis i lungorna, hjärnan, mag-tarmkanalen, njurarna eller benen. Tillståndet kan vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas snabbt. Behandling och förebyggande åtgärder består ofta av läkemedel som kallas antikoagulantia, vilka förtunnar blodet och förhindrar nya proppar, eller så kallade vasodilatorer som vidgar blodkärlen.
Patienter som genomgår kirurgiska ingrepp anses löpa hög risk att utveckla tromboembolism. Detta beror framför allt på att patienten är stillaliggande både under ingreppet och efter operationen. Särskilt utsatta är patienter som genomgår större ortopediska operationer, i synnerhet på nedre extremiteterna. Även om patienter normalt uppmanas att avbryta antikoagulerande behandling inför en operation – på grund av risken för kraftig blödning under ingreppet – återinsätts behandlingen vanligtvis inom 24 timmar efter operationen, när patienten fortfarande är mestadels immobiliserad och blodflödet är nedsatt.
Enligt ACCP (American College of Chest Physicians) är risken för tromboembolism exceptionellt hög hos patienter som drabbats av allvarligt trauma, exempelvis i samband med trafikolyckor. Tromboembolism är dödsorsaken hos ungefär var femte patient som varit inblandad i en trafikolycka. Vid svåra skador kan kroppen dessutom hamna i ett tillstånd av hyperkoagulabilitet som en del av den inflammatoriska reaktionen, vilket gör att blodet förtjockas och koaguleringen ökar.
Patienter med akuta ryggmärgsskador löper hög risk att utveckla tromboembolism, som utgör den tredje vanligaste dödsorsaken i denna patientgrupp. Skadorna medför ofta en kraftigt begränsad rörlighet, och rörelse kan vara svår eller till och med farlig beroende på skadans omfattning. Detta leder till att blodflödet till vissa kroppsdelar försämras, vilket ytterligare ökar risken för proppbildning.
Tromboembolism är även vanligt förekommande hos patienter med lunginflammation, hjärtinfarkt, cancer och kronisk hjärtsvikt. Dessa tillstånd innebär en förhöjd risk eftersom patienterna ofta är sängliggande under behandling och återhämtning. Dessutom kan kroppens inflammatoriska svar på sjukdomen bidra till hyperkoagulabilitet, det vill säga en ökad benägenhet för blodkoagulering.
Patienter som tidigare haft venös tromboembolism (VTE) betraktas alltid som högriskpatienter för framtida blodproppar. Detta gäller i synnerhet om patienten bär på genmutationen Factor V Leiden, vilket innebär en livslång ökad risk för hyperkoagulabilitet.
Gravida kvinnor samt kvinnor som använder hormonell substitutionsbehandling eller p-piller löper förhöjd risk. Orsaken är fibrinogen, ett protein som deltar i blodets koagulering och vars nivåer stiger när östrogennivåerna i kroppen ökar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online