Clostridium tetani är en bakterie i sporeform som producerar ett kraftfullt nervgift. Giftet orsakar stelkramp (tetanus), en sjukdom som gör käken och andra muskler stela och leder till krampanfall som kan försvåra andningen. Bakterien tränger vanligtvis in i kroppen genom ett sår och börjar sedan påverka de nerver som styr musklernas funktion. Vid misstanke om stelkramp krävs alltid sjukhusvård.
Stelkramp är en allvarlig infektion och behandlingen är inte alltid framgångsrik. Även om det finns ett standardiserat behandlingsprotokoll fungerar det inte lika bra för alla, och trots medicinsk vård kan sjukdomen vara dödlig. Behandlingen består av läkemedel och stödjande vård, och sjukhusvistelsen varar normalt minst en månad. Överlever du infektionen är det mycket troligt att du återhämtar dig helt utan bestående besvär. Uppstår komplikationer informerar läkaren dig om vilken uppföljning eller provtagning som behövs.
Symtomen på stelkramp visar sig mellan tre dagar och tre veckor efter att bakterien trängt in i kroppen via ett sår. I genomsnitt uppstår symtomen cirka åtta dagar efter smittotillfället. Har du nyligen fått ett djupt sår bör du omedelbart söka vård om du upplever kramper eller stelhet i käke, nacke, buk, bröst eller rygg, svårigheter att svälja eller andas. Feber och muskelirritabilitet kan också förekomma.
Tetanusimmunglobulin (TIG) är ett läkemedel som tillför kroppen färdiga antikroppar för att bekämpa infektionen. Det skyddar kroppen och ger den tid att bilda egna antikroppar mot stelkramp. Läkemedlet injiceras direkt i muskeln och används alltid vid en aktiv stelkrampsinfektion.
Antibiotika hjälper till att döda bakterierna. Penicillin G är det mest använda antibiotikumet vid stelkramp och ges antingen oralt eller intravenöst.
Vid stelkrampsinfektion vårdas du oftast på intensivvårdsavdelningen, där du får läkemedel som söver dig och avslappnar musklerna. Dessa läkemedel kan påverka andningen, och du kan behöva andningshjälp med respirator tillfälligt. Fenobarbital och diazepam är de mest förskrivna lugnande medlen, medan baklofen (Lioresal) och dantrolen (Dantrium) är de vanligaste muskelavslappnande medlen vid stelkramp.
Såret som orsakat infektionen rengörs kirurgiskt genom så kallad debridering, vilket innebär att infekterad hud samt en marginal av frisk omgivande vävnad – normalt cirka 2 centimeter – tas bort. Detta görs vanligtvis några timmar efter att TIG har administrerats, för att minska risken att giftet sprids vidare i blodbanan. Under behandlingen får du näring intravenöst.
Under pågående behandling får du även stelkrampsvaccin för att förebygga framtida infektioner.
Barn vaccineras normalt mot stelkramp i kombination med difteri och kikhosta. Detta kombinationsvaccin ges i fem doser vid 2, 4 och 6 månaders ålder, samt vid 15–18 månader och igen vid 4–6 års ålder. En boosterdos rekommenderas mellan 11 och 18 års ålder, och vuxna rekommenderas att ta en påfyllnadsdos var tionde år.
Genom god sårvård kan du förebygga stelkrampsinfektion. Rengör såret noggrant med rent vatten och tvål, och sök vård om något sitter kvar i såret. Använd en antibiotisk salva lokalt och täck såret för att skydda det mot infektion. Byt förband minst en gång per dag, eller tidigare om det blir blött eller smutsigt.
Vissa skador innebär en ökad risk för stelkramp, exempelvis sticksår, djupa skärsår och djurbett. Är såret särskilt djupt eller smutsigt bör du kontakta en läkare som kan rengöra det ordentligt, ge antibiotikabehandling och administrera en boosterdos av stelkrampsvaccinet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online