När vi behöver medicinering tänker vi ofta på tabletter, injektioner och plåster. Kroppen tar dock upp läkemedlen betydligt långsammare via dessa metoder jämfört med intravenös (IV) terapi. Även om IV-terapi är ett av de snabbaste sätten att föra medicin dit den behövs i kroppen erbjuder den också andra fördelar för patienten – vissa av dem kan till och med vara livräddande.
Som namnet antyder är IV-terapi en procedur där läkemedel och vätskor förs in i en ven, varifrån de transporteras till lungorna och sedan vidare genom artärerna ut i hela kroppen. För att åstadkomma detta punkteras huden – efter rengöring – och en kanal etableras för medicin och vätskor. I de flesta fall görs detta med en kombination av ihålig nål och plastkateter, ibland kallad "IV-stick".
En tryckknute placeras ovanför en tänkbar insticksplats för att få venerna att svälla något. Därefter väljs en lämplig ven ut, platsen desinficeras och patientens hud sticks igenom med IV-sticket. Om insticket lyckas förs katetern in i venen och den ihåliga nålen dras ut, vilket lämnar katetern kvar i venen. Tryckknuten tas bort. Slangen, som är ansluten till IV-påsen eller flaskan med lösning, har redan kopplats till kateterns bas av vårdpersonal. Påsen eller flaskan placeras alltid ovanför patienten för att säkerställa ett jämnt flöde.
Slangen på en IV har en plastregulator, eller leds genom en elektronisk pump, som styr vätskeflödets hastighet. Vid basen av påsen eller flaskan finns en droppkammare som bland annat fungerar som en visuell kontroll av att vätskan verkligen flyter som den ska.
Valet av basvätska beror på patientens tillstånd. Några vanliga exempel är D5W (en lösning med 5 procent glukos), Ringer-laktat eller koksaltlösning. I botten av lösningsbehållaren finns portar genom vilka läkemedel kan injiceras i lösningen och blandas, eller genom vilka en ytterligare påse med medicin kan anslutas. Längs slangen finns dessutom minst en extra port för injicering av läkemedel. Detta besparar patienten flera smärtsamma nålstick under behandlingens gång.
Även om basvätskans främsta uppgift normalt är att skapa ett flöde för eventuell IV-medikation, kan vätskan i vissa situationer fungera som en livräddande åtgärd. Ett exempel är när en patient förlorat mycket blod och inget blod finns tillgängligt för transfusion – då kan Ringer-laktat ersätta upp till två tredjedelar av blodvolymen tills en blodtransfusion kan ges.
Även om inga läkemedel injiceras från början innebär etableringen av en IV att man säkerställer att en person snabbt kan få medicin vid en eventuell återupplivning efter klinisk död, det vill säga när hjärt- och lungfunktion upphört. Patienten har inget blodtryck i detta läge, vilket gör det nästan omöjligt att sätta en IV i efterhand. Därför har de flesta regioners sjukvårdsprotokoll inom akutvården bestämmelser om att en IV ska etableras så snart räddningspersonal bedömer att patienten kan lida av ett livshotande tillstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online