Rabies – symtom, smittspridning, behandling och förebyggande

Rabies är ett dödligt virus som oftast överförs till människor via bett från ett infekterat djur. Sjukdomen har blivit alltmer sällsynt i den utvecklade världen tack vare vaccinationer av djur, men i mindre utvecklade länder smittar herrelösa hundar fortfarande ibland människor. Rabies är mycket svår att behandla, och sjukdomen är nästan alltid dödlig så snart en person börjar visa symtom på infektionen. Omedelbar vård är därför avgörande.

Förebyggande

Det bästa sättet att förebygga rabies är att vaccinera djur mot viruset. Sällskapsdjur som hundar och katter samt tamboskap kan vaccineras. Andra tips för att undvika rabiesinfektion är att hålla sig borta från herrelösa eller okända djur och inte låta sina egna husdjur ströva fritt.

Smittspridning

Alla däggdjur kan överföra rabies till ett annat däggdjur, inklusive människor. Viruset sprids via saliv som tränger in i ett sår i samband med ett bett. Mer sällan kan viruset överföras när ett infekterat djur slickar en persons ögon eller mun, vilket gör att viruset kan ta sig in genom slemhinnorna.

Symtom

Rabies orsakar i regel inga symtom förrän sjukdomen har nått ett stadium där den inte längre går att behandla och är dödlig. Personer med rabies drabbas vanligtvis av feber, sömnlöshet, huvudvärk, hallucinationer, sväljsvårigheter, ångest, förvirring, vattenkrämpa och kraftig salivering. Symtomen förvärras i takt med att infektionen fortskrider. När symtomen väl visat sig finns det tyvärr ytterst lite som kan göras för att rädda patientens liv.

Behandling

Den viktigaste åtgärden efter ett djurbett är att omedelbart rengöra den drabbade huden och söka akut medicinsk vård om djuret är rabiesinfekterat eller om dess status är okänd. Personer som blivit bitna av rabiesinfekterade djur får först en injektion nära bettet för att förhindra att viruset sprids, följt av en serie rabiesvaccinationer under fyra veckors tid som hjälper kroppen att bekämpa infektionen.

Förekomst

I USA har endast 36 rabiesfall rapporterats sedan 1980, och majoriteten av dessa infektioner härstammade från fladdermöss. Trots det låga antalet faktiska fall får tiotusentals människor varje år förebyggande behandling efter att ha blivit bitna av ett infekterat eller potentiellt infekterat djur.