Polio har lamslagit och dödat människor – framför allt barn – sedan långt före den skriftliga historiens början. I sin värsta form, den paralytiska poliosjukdomen, tränger viruset in i centrala nervsystemet och kan orsaka bestående förlamning samt allvarliga andningsproblem. Innan Jonas Salk utvecklade ett framgångsrikt vaccin drabbades cirka 25 000 barn i USA av paralytisk polio varje år.
Den första kliniska beskrivningen av polio gjordes 1789 av den brittiske läkaren Michael Underwood. År 1840 publicerade läkaren Jacob von Heine en artikel där han beskrev sjukdomen och noterade att den tycktes angripa ryggmärgen. När 132 fall registrerades i Vermont 1894 drabbades USA av sin första dokumenterade polioepidemi.
Ett avgörande steg togs 1908, då två österrikiska läkare lyckades identifiera polioviruset. Åtta år senare, 1916, drabbades USA av ett nytt stort utbrott med tusentals sjuka och döda. Folkhälsomyndigheterna hade då inga andra verktyg än isolering och karantän för att försöka hejda smittan.
Arbetet med att ta fram ett vaccin blev tidigt ett kapplöpning mellan två läkare, Maurice Brodie och John Kollmer, som båda ville bli först med att lansera sitt preparat. De kliniska prövningar som genomfördes 1935 slutade dock illa: flera försökspersoner insjuknade i polio och några av fallen visade sig vara dödliga. Misslyckandet satte tillfälligt stopp för vaccinforskningen.
Intresset för bekämpning av sjukdomen växte dock starkt. År 1938 grundade president Franklin Roosevelt, själv svårt drabbad av polio, National Foundation for Infantile Paralysis. Samma år myntade underhållaren Eddie Cantor begreppet "March of Dimes" för att uppmuntra amerikanerna att donera småsummor till fonden – en insamlingskampanj som blev en enorm succé.
Innan något vaccin fanns utvecklade den australiensiska sjuksköterskan Elizabeth Kenny en behandlingsmetod som kom att användas världen över. Metoden innebar heta omslag och regelbundna rörelseövningar för lemmar som skadats av sjukdomen. År 1942 öppnades det första Sister Kenny-institutet, och hennes behandlingsprotokoll blev standard inom poliovården. Trots detta fortsatte smittan att spridas, och stora epidemier bröt ut med jämna mellanrum.
År 1947 anställdes Jonas Salk vid det medicinska laboratorium som grundats av Sarah Mellon Scientific Foundation. Redan året därpå beviljades laboratoriet ett forskningsanslag för ett projekt om typning av poliovirus. Salk använde cellodling för att föröka och studera viruset – en metodik som senare gjorde det möjligt att producera vaccin i stor skala.
År 1952 hade en version av Salks vaccin, baserat på inaktiverat (dödat) poliovirus, visat sig lovande i mindre kliniska prövningar. Samtidigt var läget alarmerande: 1953 rapporterades inte mindre än 35 000 nya poliofall i USA.
År 1954 testades Salks vaccin i enorma fältprövningar sponsrade av National Foundation for Infantile Paralysis. Över 1,8 miljoner barn – kallade "Polio Pioneers" – fick antingen vaccinet, en placebo eller ingenting alls. Resultaten presenterades vid en presskonferens 1955: vaccinet var säkert och effektivt. Massvaccinationer inleddes omedelbart, och redan 1957 hade antalet nya fall i USA sjunkit till 5 600.
År 1962 introducerades Albert Sabins orala vaccin, som gavs via sockerkula och byggde på ett försvagat levande virus. Effekten blev dramatisk: 1964 rapporterades endast 121 nya poliofall i USA. År 1979 inträffade det sista fallet av inhemska polio i landet. Sedan dess har alla fall antingen kopplats till vaccinet eller importerats från andra länder.
Trots dessa framgångar finns polio kvar i delar av världen. Vid mitten av 2000-talet fanns sex länder där viruset fortsatte att smitta människor; 2005 rapporterades 105 fall i Nigeria och Sudan. Globala vaccinationsprogram, bland annat ledda av Världshälsoorganisationen (WHO) och Rotary International, har dock minskat antalet fall dramatiskt, och målet är en värld helt fri från polio.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online