Enligt National Institute of Neurological Disorders and Stroke drabbas över 700 000 människor i USA av stroke varje år. Nästan två tredjedelar överlever och behöver därefter genomgå rehabilitering. Målet är att förbättra livskvaliteten och hjälpa den drabbade att bli så självständigt fungerande som möjligt. Ett träningsbaserat rehabiliteringsprogram påbörjas ofta redan medan patienten fortfarande är inneliggande på sjukhuset, för att tidigt få igång rörligheten i de strokepåverkade lemmarna.
Så snart patienten börjar återhämta sig efter en stroke är det viktigt att försöka röra sig på egen hand och aktivera de muskler som försvagats allvarligt. Terapeuter uppmuntrar patienten att byta position i sängen och att påbörja en serie passiva eller aktiva rörelseomfångsövningar, vilka syftar till att stärka lemmarna.
Vid passiva övningar hjälper terapeuten patienten att röra en lem upprepade gånger, medan aktiva övningar utförs helt av patienten själv. När det blir möjligt tränar patienten på att sätta sig upp, resa sig från sängen och gå med eller utan hjälpmedel. Under rehabiliteringens gång blir övningarna allt mer krävande, med tonvikt på att använda de strokepåverkade lemmarna i vardagsaktiviteter som att klä på sig och tvätta sig.
Tvångsinducerad terapi, även kallad "forced use"-terapi, innebär att användningen av en frisk lem begränsas medan patienten tränar upp den strokepåverkade lemmen. Terapeuten kan exempelvis placera patientens friska arm i en mitella, vilket tvingar fram intensiv användning av den andra armen under en period av cirka två veckor.
Många strokepatienter försöker använda sina drabbade lemmar men tappar motivationen när de möter svårigheter, och slutar då helt att använda dem. Denna metod motverkar det mönstret. För att kunna delta i tvångsinducerad terapi krävs dock att patienten kan röra på armar och fingrar samt sträcka ut handlederna.
Rörelseomfångsterapi använder målrettade övningar för att minska muskelspasticitet, öka muskelstyrka och återfå rörlighet i lederna. Innan behandlingen påbörjas kan en fysioterapeut använda ett mätinstrument som kallas goniometer för att bedöma patientens rörelseomfång. Instrumentet mäter den största vinkel som en led kan röras genom.
Genom att stabilisera muskulaturen runt leden arbetar terapeuten med att röra den drabbade leden strax bortom smärtgränsen för att gradvis utöka rörligheten. Det är också vanligt att terapeuten involverar anhöriga och närstående vårdgivare i ett träningsprogram som hjälper till att bygga upp och bibehålla muskelstyrkan mellan behandlingstillfällena.
En lyckad strokerehabilitering bygger på ett kombinerat upplägg av självständig rörelseträning, tvångsinducerad terapi och rörelseomfångsövningar. Rehabiliteringen bör alltid planeras och övervakas av erfaren vårdpersonal, eftersom rätt anpassade övningar i rätt tidpunkt är avgörande för återhämtningsförloppet. Med tålamod, kontinuitet och rätt stöd kan många strokeöverlevare återvinna betydande funktion och självständighet i vardagen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online