När ett medicinskt tillstånd kräver att urinblåsan tas bort, till exempel vid avancerad blåscancer, måste ett annat sätt skapas för att urinen ska kunna lämna kroppen. Detta åstadkoms genom en kirurgisk procedur som skapar en av tre typer av urinavledning. Valet av metod beror på patientens hälsotillstånd, tumörens läge och livskvalitetsfaktorer.
För samtliga tre kirurgiska metoder används en bit av tunn- eller tjocktarmen för rekonstruktionen. Tarmsegmentet kopplas då bort från avföringsströmmen så att det istället kan användas för att leda eller lagra urin.
Detta är en relativt enkel och välbeprövad operation där slutet av ileum (krumtarmen) leds ut genom en öppning i bukväggen, en så kallad stoma. Urinen rinner kontinuerligt ut och samlas upp i en extern påse som bärs på buken.
Denna metod använder delar av tarmen för att skapa en intern behållare, en påse, inne i kroppen. Urinen lagras i påsen tills den töms regelbundet med hjälp av en kateter som förs in genom stomat, alltså öppningen i bukväggen. Fördelen är att patienten inte behöver bära någon extern urinpåse.
En neoblåsa, eller ny blåsa, formas för att så nära som möjligt efterlikna urinblåsans naturliga funktion. En del av tunntarmen används för att bygga en påse som kopplas direkt till uretren, urinröret. Detta gör att patienten kan kissa på mer normalt sätt utan stoma.
Varje metod har sina nackdelar. Ileal konduit kan leda till att urinen rinner tillbaka upp mot njurarna, vilket ökar risken för infektioner, njursten och bestående organskador. Indiana-påse-metoden har en längre återhämtningstid jämfört med ileal konduit och kräver regelbunden kateterisering. Neoblåsa till uretren kan i sin tur orsaka långvarig inkontinens, det vill säga svårigheter att hålla på urinen.
Vilken typ av urinavledning som passar bäst avgörs tillsammans med urolog och vårdteam utifrån patientens individuella situation, fysiska förmåga och egna preferenser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online