Att diagnostisera blåsreflux, även kallad vesikoureteral reflux, hos spädbarn kan vara en utmaning. Om en läkare misstänker att barnet har tillståndet remitteras barnet därför ofta till en specialist.
En urolog använder flera olika verktyg för att ställa rätt diagnos, bland annat ärftliga markörer, tecken och symtom samt ultraljud. Ett vanligt test är VCUG – en miktionscystouretrografi där kontrastvätska förs in i urinvägarna via en kateter. Röntgenbilder följer sedan vätskans väg under urineringen och visar om reflux föreligger.
Om blåsreflux inte diagnostiseras och behandlas kan spädbarnet drabbas av återkommande urinvägsinfektioner, så kallade UV-infektioner. Symtomen kan vara så enkla som hög feber, men kan också innefatta ovanligt luktande urin, smärta vid urinering eller grumlig urin.
Blåsreflux går ofta i familjer. Om ett barn har tillståndet är det vanligt att ungefär ett av tre syskon också får det. Ett spädbarn vars mamma har reflux har dessutom cirka 50 procents risk att själv ha tillståndet.
Reflux mäts på en skala från 1 till 5. Reflux av grad 1–2 läker oftast av sig självt. Grad 3 kan ibland gå över spontant, men kräver i vissa fall operation. Reflux av grad 4 och 5 kräver däremot nästan alltid kirurgiskt ingrepp.
Ett spädbarn som får diagnosen reflux behöver ibland en låg daglig dos antibiotika för att förhindra ytterligare skador. Frekventa urinvägsinfektioner kan nämligen orsaka permanent skada på njurarna.
En operation för att korrigera den defekta klaffen kan vara det enda sättet att permanent åtgärda refluxen och förebygga bestående njurskador. En urolog utför den korrigerande operationen och ansvarar även för den uppföljande vården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online