Bett från smittade djur är den absolut vanligaste smittvägen vid rabies. Under det senaste seklet har förbättrad behandling och ökad kunskap gjort att de flesta rabiesfall numera drabbar vilda djur i stället för tamdjur. Trots detta är sjukdomen fortfarande ett allvarligt hot globalt, med tusentals dödsfall varje år – framför allt i delar av Asien och Afrika.
Rabiesviruset tränger in i kroppen genom öppna sår eller slemhinnor. En människa kan smittas genom ett bett eller till och med en slickning från ett infekterat djur, så länge viruset kommer i kontakt med skadad hud eller slemhinna. Inkubationstiden är oftast mellan en och tre månader, men kan i vissa fall variera från några dagar upp till över ett år.
Efter att ha passerat ingångsstället färdas viruset långsamt längs kroppens perifera nerver. Vägen leder till ryggmärgen och fortsätter därefter upp mot hjärnan. Denna fas orsakar sällan tydliga symtom, vilket gör att smittan ofta går obemärkt fram tills sjukdomen hunnit utvecklas långt.
När viruset når hjärnan invaderar det nervvävnaden och orsakar omfattande skador, bland annat svullnad och inflammation i hjärnan (encefalit). Vid det här laget börjar viruset också dela sig och replikera intensivt. Symtomen blir nu allvarliga och kan innefatta feber, huvudvärk, förvirring, agitation, förlamning samt den klassiska rädslan för vatten (hydrofobi). Så snart symtomen brutit ut är rabies nästan alltid dödlig.
När viruset etablerats i hjärnan sprider det sig vidare till andra inre organ. Koncentrationen av virus är särskilt hög i salivkörtlarna, vilket gör att bett från ett smittat djur effektivt överför viruset till nya värdar. Detta är nyckeln till hur rabies upprätthåller sin smittkedja i naturen.
Rabiesviruset är extremt känsligt utanför en värddjur eller människa. Det kan inte överleva länge i omgivningen, och redan exponering för starkt solljus dödar viruset snabbt. Smitta kräver därför direkt kontakt, exempelvis via bett eller friskt sår som kommer i kontakt med infekterad saliv.
En av historiens mest omtalade teorier gäller författaren Edgar Allan Poe, som dog under mystiska omständigheter 1849. Det misstänks att han kan ha avlidit till följd av rabies. Modern forskning pekar på att hans symtom – förvirring, svårigheter att dricka och hallucinationer – stämmer väl överens med rabies, snarare än med alkoholmissbruk som tidigare antagits.
Trots att rabies i princip alltid är dödlig efter symtomdebut går sjukdomen att förebygga. Efter ett bett eller en misstänkt exponering är snabb tvättning av såret och vaccination avgörande. Postexpositionsbehandling, som består av vaccin och i vissa fall immunglobulin, förhindrar sjukdomen om den påbörjas i tid. Resenärer som vistas i riskområden med långvarig kontakt med djur rekommenderas ofta förebyggande vaccination.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online