Pesten, och i synnerhet den buboniska formen som orsakas av bakterien Yersinia pestis, överfördes huvudsakligen till människor via infekterade loppor. Under medeltidens pandemier, som digerdöden, bidrog dock trångboddhet, dåliga hygienförhållanden och bristande medicinsk kunskap till att sjukdomen även spreds direkt mellan människor. Så gick smittan till:
Pesten har sitt ursprung hos vilda gnagare som råttor, ekorrar och murmeldjur. Dessa djur bar på infekterade loppor som kunde överföra bakterierna vidare till människor.
När en loppa suger blod från en smittad gnagare börjar bakterierna föröka sig i loppans matsmältningssystem. Detta kan blockera loppans mage så att den inte längre kan äta ordentligt. Resultatet blir en desperat hungrig loppa som biter flera värdar i rad i jakt på blod.
Smittade loppor hoppar från gnagare över till människor och biter dem, varvid bakterierna sprutas in i blodomloppet. Vid bettstället utvecklas ofta en svullen och mycket smärtsam lymfkörtel – en så kallad bubo – som är det typiska kännetecknet på bubonpest.
I vissa fall når bakterierna lungorna och orsakar lungpest. En smittad person som hostar eller nyser kan då överföra bakterierna via luftvägsdroppar till personer i närmiljön, vilket möjliggör direkt smittspridning från människa till människa.
Pesten kan också spridas genom kontakt med infekterat material eller kroppsvätskor, exempelvis var eller blod från en smittad person eller ett djur. Den typen av smitta kan uppstå vid medicinska ingrepp, vid hantering av kadaver eller vid nära kontakt med en smittad persons tillhörigheter.
Det är viktigt att komma ihåg att smittspridningen mellan människor var som störst under medeltidens pandemier, framför allt under digerdöden, där trångboddhet, usla sanitära förhållanden och avsaknad av medicinsk kunskap drev på sjukdomens snabba utbredning. Tack vare moderna folkhälsåtgärder och antibiotika är risken för pestsmitta och stora utbrott idag betydligt lägre.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online