Sensorisk bearbetningsstörning (SPD) är en utvecklingsmässig problematik som gör att barn känner sig extremt dragna till eller avvisande inför vissa synintryck, ljud, smaker, texturer och dofter. Underutvecklade nervbanor i barnets hjärna klarar inte av att leda impulser från sensorisk stimulering på rätt sätt, vilket skapar förvirring i hjärnan som ofta yttrar sig som oro eller stress. Det finns bara ett botemedel: att utveckla de nervbanor som saknas. Behandlingar med sensorisk integration hjälper till att aktivera hjärnan att göra precis detta.
SPD erkänns ännu inte fullt ut inom den etablerade vården. Trots det har arbetsterapeuter och flera pediatriska specialister utvecklat fyra generella behandlingsansatser som visat goda resultat.
Ett sätt att hjälpa barnets hjärna att bli bekvämare med svåra sensoriska intryck är att träna den att förstå och identifiera utmanande stimuli. Om barnet har kommit så långt i sin talutveckling att det har nödvändig vokabulär och kognitiv förmåga kan lekar där barnet rör vid, luktar, smakar eller lyssnar på något med förbundna ögon vara både roliga och givande.
Om ett barn exempelvis har svårt med texturer kan en förälder binda för barnets ögon och låta det identifiera klossar i olika former, som sfärer, koner och pyramider. När det gäller smaker och muntliga texturer kan det vara ett användbart och roligt spel att låta barnet smaka på något och sedan gissa vilken mat det rör sig om. Terapeuter och föräldrar har utvecklat otaliga identifieringsaktiviteter och anpassar vanligtvis sina metoder efter varje enskilt barn och situation.
Vestibulär rörelse är utan tvekan den viktigaste aktiviteten för att bygga upp nervbanor hos barn med SPD. Rörelse i sig stimulerar hjärnan till fortsatt myelinisering och utveckling av nervbanor. Löpning, sparkande, hopp, rullning, studsar, voltning, simning, gungande och snurrande är alla exempel på vestibulära aktiviteter.
Lyckligtvis ingår vestibulär rörelse i nästintill oändligt många aktiviteter, och det finns många sätt att få barn att röra på sig. Eftersom vestibulär rörelse lätt byggs in i lekar utför många barn den gärna helt på egen hand. Föräldrar och andra som stöttar ett barn genom sensorisk integrationsbehandling bör se till att barnet får möjlighet till vestibulär aktivitet så ofta som möjligt.
Barn med SPD behöver i slutänden möta just de saker de ogillar eller fruktar för att kunna växa ifrån sina problem. Många behandlingar med sensorisk integration fokuserar därför på att långsamt utsätta barnet för kontrollerade doser av de stimuli som det har svårt för.
Ett barn som exempelvis reagerar på starkt ljus kan sitta i ett rum där ljusnivån börjar lågt och successivt ökar, vilket kan göra att barnet till slut tål starkt ljus utan att bli oroligt. Experter understryker dock att det är avgörande att aldrig tvinga fram något som skapar ångest. Utsätt barnet endast för det som hen faktiskt kan tolerera. Långsam och stadig exponering över lång tid är ibland den enda fungerande vägen.
Att lyfta och dra tunga föremål hjälper till att stimulera utvecklingen av nervbanor hos barn med SPD. Det kan också ge lugnande markkontakt åt barn vars SPD gör att de känner panik eller olust. Aktiviteter som att dra en kärra fylld med stenar eller många leksaker kan bidra till att lindra besvären. Även att hålla i eller leka med tunga bollar och leksaker kan ha samma effekt.
Kombineras dessa fyra ansatser ofta med varandra, och alltid i samråd med en arbetsterapeut eller annan specialist, ges barnet de bästa förutsättningarna att utveckla de nervbanor som behövs för att hantera sinnesintryck på ett tryggt sätt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online