ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) gör att många barn har svårt att koncentrera sig och kan leda till tidiga beteendeproblem i skolan, exempelvis utagerande beteende. En av de mest komplicerade aspekterna kring ADHD är att det inte finns något helt säkert test som kan fastställa diagnosen. Läkare utvärderar därför ofta barnets hela livssituation, historiken kring koncentrationssvårigheter samt den övergripande medicinska journalen. De grundläggande kriterierna i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) hjälper läkare att identifiera möjliga ADHD-fall, varefter ytterligare tester och observationer ofta leder fram till en slutgiltig diagnos.
DSM delar upp ADHD:s tecken och symtom i två huvudkategorier: ouppmärksamhet och hyperaktivitet. En läkare fortsätter endast med utredningen om barnet uppvisar sex tecken eller symtom inom en eller båda kategorierna.
Symtom inom ouppmärksamhetskategorin inkluderar svårigheter att följa instruktioner, bristande förmåga att lägga märke till detaljer, lyssningsproblem, tendens att tappa bort saker, desorganiserat beteende, glömska och lättdistraherbarhet. Hyperaktiva symtom inkluderar oförmåga att sitta stilla, rastlösa händer, svårighet att leka lugnt, tendens att avbryta andra, otålighet och överdriven sällskaplighet.
Om ett barn har sex eller fler symtom från dessa kategorier tar läkaren även hänsyn till om symtomen uppstod före sju års ålder, om beteendet är onormalt jämfört med jämnåriga, om symtomen har bestått i mer än sex månader samt om de påverkar barnets hem- och/eller skolmiljö. När alla fyra ytterligare kriterier är uppfyllda ställs ofta en ADHD-diagnos.
Beroende på vilka symtom barnet uppvisar och till vilken kategori de hör kan läkaren diagnostisera en undergrupp av ADHD. Undergrupperna hjälper läkaren att anpassa behandlingen mer effektivt:
Även om det inte finns något enskilt test som kan diagnostisera ADHD hjälper frågeformulär och undersökningar på mottagningen läkaren att få en tydlig bild av barnets svårigheter. Barnet kan få genomgå en rad olika övningar som är utformade för att observera tålamod, lyssnandeförmåga och förmågan att följa instruktioner. Andra moment är mindre strukturerade och syftar till att studera barnet i en mer naturlig miljö.
Utöver att observera barnet samtalar läkaren med föräldrarna och ofta även med barnets lärare för att bedöma hur allvarliga symtomen är och hur mycket de stör barnets vardag.
Eftersom många tillstånd kan likna ADHD utför läkare ofta tester för att utesluta olika psykiska och fysiska hälsoproblem. Sådana undersökningar kan hjälpa till att utesluta tillstånd som ger symtom liknande ADHD, exempelvis lindriga epileptiska anfall, hörsel- eller synproblem, specifika inlärningssvårigheter, mellanöroninflammation eller depression.
Andra tillstånd som kan ge ADHD-liknande symtom inkluderar Tourettes syndrom, Aspergers syndrom och autism. Vart och ett av dessa tillstånd har egna testmetoder för att kunna bekräftas eller avfärdas. Det bör dock noteras att upp till en tredjedel av alla barn med ADHD också lever med ett av dessa andra tillstånd, vilket innebär att differentialdiagnostik har sina begränsningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online