Joniserande strålning är både ett viktigt verktyg inom pediatrin och ett miljö- och hälsoproblem som berör barnmedicinen. Som verktyg används den för att diagnostisera en mängd olika tillstånd, bland annat benbrott, sjukdomar i inre organ och cancer. Barn är dock extra känsliga för strålningens potentiellt skadliga effekter, vilket innebär att läkare noggrant måste väga riskerna mot fördelarna och hålla strålanvändningen till ett minimum.
Joniserande strålning är strålning som avlägsnar elektroner från atomer och molekyler och därigenom skapar positiva joner. Strålningen kan bestå av partiklar, såsom protoner, neutroner eller atomkärnor, eller av elektromagnetiska vågor. När det gäller elektromagnetiska vågor är det de mest energirika vågorna som är joniserande. Detta inkluderar en del ultraviolett (UV) ljus samt alla röntgenstrålar och gammastrålar. Jonisering av atomer och molekyler kan leda till skador på mänsklig vävnad.
Röntgenstrålar, en typ av joniserande strålning, är en hörnsten inom pediatrisk diagnostik. Vanliga röntgenundersökningar används för att påvisa benbrott och kan även användas för att utreda tillstånd i många olika interna organsystem. Röntgenstrålar används dessutom vid datortomografi (CT), där ett stort antal röntgenbilder tas i sekvens.
I de låga doser som används vid vanliga röntgenundersökningar är strålningen inte skadlig för biologisk vävnad. De doser som ett barn kan utsättas för vid en helkropps-CT kan dock vara skadliga, särskilt om flera CT-undersökningar utförs inom en kort tidsperiod. National Cancer Institute har därför rekommenderat att läkare begränsar användningen av och doserna vid CT-undersökningar hos barn så långt det är möjligt.
En radionuklid är en radioaktiv förening som kan injiceras i eller implanteras i en patient, oftast i diagnostiskt syfte. Vid en PET-undersökning injiceras exempelvis en metabolit, såsom glukos som gjorts radioaktivt. Den strålningstyp som används är positronstrålning – partiklar med samma storlek som elektroner men med motsatt laddning. Elakartade tumörceller tar upp glukos snabbare än andra celler, varför positroner sänds ut från tumörcellerna. När dessa positroner kolliderar med elektroner förintas båda partiklarna och två högenergetiska gammastrålar bildas, vilka kan detekteras av en skanner. Den mängd radionuklid som används är så liten, och den strålning som alstras så svag, att biologisk vävnad inte skadas.
Den klart mest skadliga strålning som används inom pediatrin är den som används som behandling för att döda tumörceller. Vid strålterapi riktas extremt höga doser röntgenstrålar, eller mer sällan protoner, mot en tumör. Doserna skulle vara tillräckligt höga för att orsaka död genom akut strålsjuka, om de inte riktades enbart mot målet och om resten av kroppen inte avsiktligt skärmades av. Eftersom många patienter som botats från cancer i barndomen med strålterapi nu har vuxit upp, har man upptäckt att denna strålning kan orsaka fibros flera år senare i frisk vävnad som oavsiktligt bestrålats. När detta drabbar hjärt- eller lungvävnad kan den överlevande cancerpatienten utveckla allvarliga hälsoproblem senare i livet som vuxen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online