Trotssyndrom (ODD – oppositional defiant disorder) ingår i en grupp som kallas beteendestörningar. Den allvarligare diagnosen uppförandestörning tillhör samma grupp. Uppförandestörning delas in i en form med debut i barndomen (före 10 års ålder) och en form med debut i tonåren, men trotssyndrom omfattas inte av någon sådan indelning. Trotssyndrom kan diagnostiseras när som helst under barndomen eller tonåren.
Trotssyndrom kännetecknas av ett långvarigt mönster av utmanande beteende som är trotsigt, defiant och präglat av ilska. Barn med trotssyndrom tappar ofta humöret, bråkar med vuxna, vägrar följa regler eller önskemål och är ofta arga, aggade och hämndlystna. De lärs irriteras lätt, men försöker samtidigt ofta reta upp andra. De tenderar dessutom att skylla sina egna misstag på andra.
Nyckeln är att skilja trotssyndrom från typiskt trotsigt småbarnsbeteende eller normalt tonårsbeteende. Därför måste symtomen ha funnits i minst sex månader samt förekomma oftare och vara mer uttalade än vad som betraktas som normalt för barn i samma ålder.
Det första steget är att utesluta fysiska orsaker eller andra psykiska tillstånd som kan ge liknande beteenden. Uppmärksamhetsstörningar, inlärningssvårigheter, andra beteendestörningar och ångest kan förekomma samtidigt med trotssyndrom och måste därför beaktas vid utredningen. En bedömning kan inledas hos en husläkare, men för att samla rätt information från lärare och familjemedlemmar samt göra en korrekt bedömning av symtomen behövs oftast en psykolog eller annan mentalvårdsspecialist.
Det finns inga läkemedel som behandlar trotssyndrom i sig, men mediciner mot samtidiga tillstånd som adhd kan förskrivas vid behov. Behandlingen består främst av terapi och utbildning. En av de viktigaste delarna är föräldrautbildning – inte för att föräldrarna gör något fel, utan för att de behöver lära sig strategier för att hantera barnets beteende och mer effektiva former av fostran. Detta är avgörande eftersom trotsigt beteende som följs av bestraffning snabbt utvecklas till en negativ spiral som driver på mer störande beteende. Föräldrar behöver nya verktyg för att stärka det positiva och bryta den nedåtgående spiralen.
Familjeterapi för att stödja kommunikationen och lösa konflikter kan också behövas. Barnet med trotssyndrom har dessutom nytta av kognitiv träning och träning i sociala färdigheter. Kognitiv beteendeterapi lär barnet känna igen negativa tankemönster och hitta nya sätt att hantera svåra situationer. Social färdighetsträning hjälper till att kompensera för tidigare negativa erfarenheter med kamrater och lär ut grunderna i socialt umgänge.
Även om diagnosen inte skiljer på olika debutåldrar finns det vissa åldersrelaterade skillnader. Yngre barn visar oftare klassiskt trotsigt och utmanande beteende. Därför väntar föräldrar ofta på att barnet ska "växa ifrån" en upplevd fas innan de söker hjälp. Äldre barn tenderar i stället att uttrycka trotssyndrom genom beteenden som stölder och slagsmål. När barn med trotssyndrom går vidare i skolan börjar de ofta visa öppen trots mot lärare och ta till fysisk aggression mot kamrater.
Det är klokt att se trotssyndrom som ett tillstånd med tidig debut, eftersom det vanligtvis diagnostiseras redan vid 8 års ålder. Tidig behandling hjälper till att bromsa den negativa spiralens utveckling. Föräldrar måste vara beredda att arbeta med sitt barn i minst tre månader – ibland flera år – men resultatet är väl värt ansträngningen. Enligt American Academy of Child and Adolescent Psychiatry är 67 procent av dem som får konsekvent behandling fria från ODD-symtom efter tre år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online