Dyspraxi är en funktionsnedsättning som påverkar utvecklingen av motoriska färdigheter, särskilt hos barn. Enligt Center for Learning Disabilities uppvisar omkring sex procent av alla barn symtom på dyspraxi. Tillståndet kallas ibland för "klumpiga barn-syndromet" på grund av barnens begränsade motoriska förmåga. I Sverige och internationellt benämns tillståndet även som DCD (Developmental Coordination Disorder), det vill säga utvecklingsrelaterad koordinationsstörning.
Dyspraxi betraktas som en osynlig funktionsnedsättning – barnen framstår som helt normala tills de utmanas verbalt, mentalt eller fysiskt.
Ett litet barn kan visa tecken på att inte vilja gå eller krypa. Det kan vara svårt att greppa en sked eller en kopp under måltiderna, liksom svårigheter med att gå, hoppa, kasta och fånga en boll. Finmotoriken är begränsad, exempelvis när det gäller att knäppa en skjorta eller knyta skosnören. Barnet har ofta svårt att skriva och ett försenat, svårförståeligt tal.
Ett barn i skolåldern kan dessutom ha problem med att kommunicera i sociala situationer och att hänga med i aktiviteter som kräver koordination.
Dyspraxi beskrivs som ett tillstånd där hjärnans två hemisfärer inte får full kontakt med varandra. Störningen kan uppstå hos barn till följd av en stroke, en olycka eller annan händelse som skadar hjärnan. Ett foster kan utveckla dyspraxi på grund av sjukdom eller trauma hos modern. Det är också möjligt att syrebrist har skadat celler under utvecklingen i livmodern.
Dyspraxi kan förekomma samtidigt med andra diagnoser, såsom dyslexi, cerebral pares eller adhd.
Att ställa diagnos kan ibland vara svårt, eftersom det beror på symtomens svårighetsgrad och symtomen kan likna dem vid andra diagnoser. Det bästa sättet att utreda tillståndet är att föräldrar hjälper läkaren genom att beskriva hur funktionsnedsättningen påverkar barnet i vardagen. Det finns inga medicinska tester som kan fastställa dyspraxi – bedömningen bygger istället på observationer och utvecklingshistorik.
Behandling av dyspraxi innefattar fysioterapi, arbetsterapi och logopedi för att hjälpa barnet att lära sig hantera symtomen. Terapin syftar till att lära barnet nya sätt att utföra uppgifter och rörelser. Tidig insats är viktig för bästa resultat.
I skolan får barnet specialpedagogiskt stöd med möjlighet till individuell undervisning. Föräldrar till barn med dyspraxi bör spela en aktiv roll genom att engagera sig i både behandlingen och skolgången. Stödgrupper och rådgivning finns tillgängliga för att hjälpa föräldrar att hantera situationen.
Barn med dyspraxi framstår som normala när de väl har lärt sig grundläggande färdigheter. Svårigheterna blir tydliga när nya färdigheter introduceras. Barnet kan ha problem med att organisera sina tankar eller utföra uppgifter i en viss ordning. Med rätt stöd, tålamod och anpassade strategier kan dock många barn med dyspraxi utvecklas väl och leva ett fungerande liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online