En barnläkare är en läkare som specialiserar sig på vård av barn. Läkaren ansvarar både för förebyggande vård och för behandling av skador, infektioner och sjukdomar. Vid undersökningar används en rad olika instrument för rutinvård, liksom specialutrustning för specifika tillstånd.
I grunden arbetar en barnläkare med samma utrustning som alla andra läkare, men en del av instrumenten är anpassade speciellt för barn. Typiska exempel är babylvågor och blodtrycksmanschetter i barnstorlek. Här går vi igenom de vanligaste redskapen du kan möta på barnavårdscentralen eller hos din barnläkare.
Ett av de första momenten när barnläkaren undersöker ett spädbarn är att väga barnet, för att kunna följa dess tillväxt vid varje besök. Spädbarnet läggs i en bordsvåg med uppkrökt kant. När barnet växer ur denna typ av våg och kan stå på egna ben, kan hen i stället vägas på en våg för vuxna. Resultaten jämförs sedan med ett standardiserat tillväxtdiagram för att avgöra om barnets utveckling ligger inom det normala.
En blodtrycksmätare används för att kontrollera barnets blodtryck. En manschett i barnstorlek placeras runt överarmen och pumpas upp för att skapa tryck. En slang leder från manschetten till en manometer, och när luften långsamt släpps ut kan barnläkaren avläsa blodtrycket. Nyare apparater har en manschett som är kopplad till en monitor med automatisk digital avläsning i stället för manometer, vilket gör mätningen både enklare och mer exakt.
Barnläkaren använder en termometer för att mäta barnets temperatur. Det finns flera olika typer att tillgå. En rektaltermometer kan smörjas in med petroleumgelé eller annat glidmedel och förs varsamt in i barnets ändtarm tills en avläsning erhållits. Temperaturen kan också mätas under armen, och om barnet är tillräckligt gammalt för att förstå instruktioner kan det hålla en termometer under tungan, så länge det inte bitar på den. Moderna termometrar kan dessutom mäta temperaturen omedelbart genom att en liten sond placeras i örat.
Med ett stetoskop lyssnar barnläkaren på barnets hjärta och lungor. Den platta änden hålls mot bröstet medan öronsnäckorna sitter i läkarens öron, så att hen kan höra hjärtats slag. Stetoskopet hålls även mot ryggen för att läkaren ska kunna lyssna på lungorna. Barnet kan bli ombedt att andas djupt under tiden läkaren lyssnar.
Ett otoskop används för att undersöka hörselgången och trumhinnan. Instrumentet har en sond som förs in i örat och som är utrustad med förstoringslins och ljuskälla. Barnläkaren tittar genom ytteränden för att upptäcka eventuella avvikelser. Örat kan bland annat undersökas med avseende på överflödigt öronvax, främmande föremål eller inflammation orsakad av en öroninfektion.
Ett oftalmoskop är ett instrument som används för att undersöka barnets ögon. Det ser ut ungefär som en liten ficklampa och har både förstoringslins och ljuskälla. Instrumentet riktas mot ögat för att läkaren ska kunna granska näthinna, lins och synnerv efter avvikelser. Dessutom kontrollerar läkaren hur pupillen reagerar på ljuset.
Beroende på vad besöket gäller kan barnläkaren behöva ytterligare utrustning. En hörtest kan utföras när barnet är gammalt nog att förstå instruktionerna. Sprutor används för vaccinationer, och en större engångsspruta kan användas för att suga bort slem ur näsan. Skenor, bandage och stöd förband kan behövas för att stabilisera skador, medan en reflexhammer används för att testa barnets knäreflexer.
Andra exempel på verktyg som kan förekomma är tungspadar, suturutrustning för sömnad, medicinska saxar, mikroskop, elektrokardiografer och kirurgiska tänger. Tillsammans ger dessa instrument barnläkaren möjlighet att ge barnen en grundlig och säker vård vid varje besök.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online