Sedan början av 1970-talet har sjuksköterskor organiserat och utövat sitt yrke kring en sekvens av fem faser i patientvården. Även sjuksköterskor som arbetar inom mödra- och neonatalvård tillämpar dessa faser. För dem gäller dock att faserna måste tillämpas på både modern och hennes baby samtidigt, vilket ställer särskilda krav på omvårdnaden.
Den initiala bedömningen är den första fasen i omvårdnaden av moder och nyfödd. Syftet är att identifiera vilka problem modern och barnet har eller sannolikt kommer att stöta på. I denna fas upprättar sjuksköterskan en omvårdnadsanamnes för patienterna, där hälsotillstånd, tidigare erfarenheter och aktuella behov dokumenteras noggrant.
I diagnosfasen tolkar sjuksköterskan bedömningsdata för att identifiera både styrkor och problem hos modern och barnet. Omvårdnadsdiagnosen är juridiskt, etiskt och begreppsmässigt skild från den medicinska diagnosen, som handlar om sjukdomsprocesser och diagnostiska koder. Många anser att Maslows hierarkiska modell över mänskliga behov är ett användbart ramverk vid formulering av omvårdnadsdiagnoser.
I planeringsfasen arbetar sjuksköterskan tillsammans med modern för att formulera och prioritera omvårdnadsinsatser och mål. Ofta involveras även andra familjemedlemmar i processen. Resultatet blir en skriftlig vårdplan. Även om en standardiserad vårdplan används bör den alltid anpassas till moderns och barnets individuella situation.
Genomförandet innebär att vårdplanen verkställs i praktiken. Sjuksköterskan behöver ofta återgå till den ursprungliga skriftliga planen och justera den i samråd med modern under denna fas. Det är en löpande, dialogisk process där kommunikation och flexibilitet spelar en central roll.
Vid utvärderingen bedömer sjuksköterskan hur modern och barnet utvecklas mot de uppsatta omvårdnadsmålen. Om målen har uppnåtts kan vården avslutas; annars fortsätter den. Sjuksköterskan och modern kan också gemensamt besluta om att revidera målen, om det visar sig nödvändigt eller önskvärt för modern.
Idealt sett arbetar sjuksköterskor genom alla fem vårdfaserna med en kombination av subjektiva och objektiva data. Subjektiva data är sådana som endast patienten själv kan beskriva, exempelvis smärta eller trötthet. Objektiva data, såsom moderns och fostrets hjärtfrekvens eller resultat från blodprov, kan fysiskt verifieras av observatörer.
Inom mödra- och neonatalvård finns dock en unik utmaning: endast en av patienterna, modern, kan beskriva sina subjektiva upplevelser. Den nyfödde kan inte verbalisera sina känslor, vilket innebär att sjuksköterskan i högre grad måste förlita sig på observation, beteendeanalys och objektiva mätningar när det gäller att bedöma barnets välbefinnande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online