Informerat icke-samtycke – därför finns egentligen inte begreppet

Informerat icke-samtycke – ett begrepp som inte håller

Kort svar på frågan: det finns ingen sådan sak som "informerat icke-samtycke". Uttrycket låter logiskt vid första anblicken, men det är i själva verket motsägelsefullt. Ett giltigt samtycke måste nämligen alltid vara både informerat och frivilligt. Saknas någon av dessa två delar är samtycket inte längre giltigt.

Varför krävs både information och frivillighet?

För att ett samtycke ska ha juridisk och etisk giltighet behöver två villkor vara uppfyllda samtidigt:

• Informerat: Personen har fått tillräcklig information om vad hen samtycker till, inklusive syfte, risker, fördelar och möjliga alternativ.
• Frivilligt: Samtycket ges utan tvång, press eller vilseledande, av en person som kan förstå och värdera informationen.

Om någon exempelvis samtycker utan att förstå konsekvenserna, eller under påtryckningar, är samtycket ogiltigt – oavsett hur entusiastiskt det uttrycks. Ett "samtycke" som bygger på bristfällig information eller ofrivillighet är alltså inget verkligt samtycke alls.

Hur hänger det ihop med vården?

Uttrycket förekommer ibland i diskussioner om medicinska beslut. Inom hälso- och sjukvården finns dock redan tydliga begrepp för detta: patienter har enligt svensk lag rätt att få den information som behövs för att kunna ta ställning till undersökning och behandling. Om en patient efter att ha fått fullständig information väljer att tacka nej, handlar det om ett informerat avstående (ibland kallat informerat vägrande) – inte om "icke-samtycke".

Slutsatsen blir densamma oavsett sammanhang: antingen finns ett giltigt, informerat och frivilligt samtycke – eller så finns det inte. Det finns ingen mellanting som kallas "informerat icke-samtycke".