Metoder för att hantera ilska hos äldre

Ilska hos äldre är ett svårt och kanske till och med tabubelagt ämne. Det bryter på något sätt mot våra förväntningar och gör många människor obekväma. Det finns dock många anledningar till att en äldre person visar ilska. Vissa bär helt enkelt vidare på personlighetsdrag som funnits hela livet – den arga unga mannen eller kvinnan som blivit äldre. Men ofta signalerar ilskan en förändring.

Ilska kan vara en del av en depression. Enligt Boomers-with-elderly-parents.com har så många som 25 procent av alla äldre personer diagnostiserats med depression. Ilska kan också tyda på andra allvarliga hälsoproblem, exempelvis demens. Därför är det viktigt att inte ignorera eller avfärda ilskan hos en äldre människa, utan att istället försöka förstå vad den beror på.

Undersök orsakerna till ilskan

Det är avgörande att undersöka orsakerna till ett argt beteende hos en äldre person, särskilt om detta är något nytt i beteendet. Personen bör genomgå en hälsokontroll. Ibland kan försämrad cirkulation bidra till humörsvängningar och andra neurologiska symtom. Det kan även vara så att mediciner som tas mot ett befintligt tillstånd orsakar biverkningar, bland annat paranoia och ilska.

Ta hjälp av samtal

Den äldre personen bör ges möjlighet att prata med någon som står utanför situationen. Det kan handla om en läkare, en präst eller en kurator. Den äldre personen kan bära på ekonomiska eller andra bekymmer som hen är för stolt för att diskutera med nära familjemedlemmar. Möjligheten att samtala med en opartisk person kan därför vara mycket värdefull.

Förändra det rådande läget

Det kan finnas något i miljön eller i omständigheterna som gör den äldre personen arg. Kanske klarar hen inte längre av att klara sig själv, men är oförmögen att be om hjälp. Hen kanske inte ens vet vilken typ av hjälp hen behöver. Hen kanske exempelvis inte vill flytta till ett särskilt boende, men är omedveten om att det finns andra alternativ.

Ibland måste denna återvändsgränd hanteras genom direkta och ärliga samtal. Det kan då vara klokt att någon utanför den närmsta familjen, till exempel en läkare eller en socionom, tar kontakt med den äldre personen och lyfter frågan på ett neutralt sätt.