Begreppet "medikalisera" beskriver en process där ett tillstånd eller beteende accepteras som "förtjänt av eller lämpligt för medicinsk behandling", enligt Random House Dictionary (2009). Från och med 1960-talet, och med ökad hast under 1980-talet, började klimakteriet inte längre ses som en naturlig del av kvinnans liv, utan som ett bristtillstånd som behövde korrigeras. Höjda östrogennivåer framställdes närmast som ett universalläkemedel för de problem en kvinna kan möta när hon åldras.
Klimakteriet har erkänts som en del av kvinnans liv åtminstone sedan antikens Grekland. Aristoteles skrev om klimakteriet, och själva ordet kommer från grekiskan: "men" (månad) och "pausis" (uppehåll). Under antiken tycks det ha betraktats som en naturlig utvecklingsfas. Men på 1600-talet skedde en förändring. Även om det finns få skriftliga källor om klimakteriet från denna tid verkar synen på det ha fått en mer negativ ton.
Menstruationen sågs växelvis antingen som något gott som renade kroppen från de "sjuka humörer" som ansågs orsaka sjukdom, eller som ett ont i sig som orsakade en rad besvär, allt från dålig hy till sinnessjukdom. Klimakteriet betraktades helt enkelt som en förlängning av detta tillstånd.
Under 1700-talet speglade den medicinska synen på klimakteriet samtidens sociala fördomar. Bönderkvinnor ansågs inte påverkade av klimakteriet, medan kvinnor ur överklassen betraktades som känsliga, förfinade och i behov av hjälp. Eftersom man trodde att menstruationen renade kroppen från gifter behandlades kvinnor ibland med iglar eller åderlåtning när menstruationen minskade. Läkarna tycktes alltså se klimakteriet som ett problem som behövde åtgärdas, inte som en naturlig del av livet.
Medan iglarna gick ur mode bestod denna syn på klimakteriet, även om behandlingsmöjligheterna var få. På 1960-talet började dock hormonbehandling (HRT) bli vanligare, och på 1980-talet förskrevs HRT rutinmässigt till kvinnor så snart de nådde klimakteriet, även när endast lindriga symtom rapporterades. Läkemedelsbolagen marknadsförde långvarig HRT-användning inte bara som tillfällig symtomlindring, utan som ett sätt att förebygga framtida hälsoproblem. HRT hyllades som det nya mirakelmedlet för kvinnor.
Ett flertal studier har visat att HRT är en effektiv behandling mot tillfälliga klimakteriebesvär som värmevallningar, nattsvettningar och vaginal torrhet. Dessa fördelar gäller korttids- och tillfällig användning, vanligtvis definierat som mindre än fem år. Det finns även studier som visar att långvarig HRT kan bidra till att bevara benmassan, vilket kan göra behandlingen värd att överväga för kvinnor med benskörhet (osteoporos).
År 2002 chockades den medicinska världen när National Institutes of Health meddelade att man avbröt en klinisk prövning av HRT-läkemedel. De preparat som testades kombinerade östrogen och gestagen, och hade rutinmässigt förskrivits till kvinnor i klimakteriet sedan mitten av 1980-talet. Studien, som var utformad för att utreda fördelarna och riskerna med behandlingen – särskilt när det gäller att förebygga hjärtsjukdom – avslöjade risker som vida övervägde fördelarna.
Kvinnor som använder HRT i mer än fem år har en 41 procent högre risk för stroke, 29 procent högre risk för hjärtinfarkt och dubbelt så hög risk för blodproppar. Risken för kardiovaskulär sjukdom är 22 procent högre. Dessutom finns en 26 procent ökad risk för bröstcancer vid långvarig HRT-användning.
Med den kunskap som forskningen ger idag är det viktigt att kvinnor i klimakteriet diskuterar behandlingsalternativ med sin läkare. Kvinnor med få eller inga besvär kan välja att helt avstå från behandling, eftersom HRT:s främsta fördelar tycks ligga i kortvarig symtomlindring. Långvarig hormonbehandling bör endast övervägas efter noggrant avvägande av de risker som är förknippade med behandlingen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online