Vätesulfid (H2S) är en gas som inte bara känns igen på sin starka lukt av ruttna ägg – den är även brandfarlig och kan orsaka kvävning vid koncentrationer över 500 ppm (parts per million). Gasen förekommer ofta inom olje- och gasindustrin, vid avloppsreningsverk samt i andra miljöer där organiskt material bryts ner utan syre. För att skydda arbetstagare har den amerikanska arbetsmiljömyndigheten OSHA (Occupational Safety and Health Administration) tagit fram en uppsättning grundläggande riktlinjer och nödprotokoll för hantering av incidenter som involverar vätesulfid.
OSHA definierar den tillåtna exponeringsgränsen (Permissible Exposure Limit, PEL) för ett ämne som den högsta koncentration som arbetstagare får utsättas för kontinuerligt under en hel arbetsdag på åtta timmar. För närvarande har OSHA fastställt specifika PEL-värden för vätesulfid inom tre branscher. Inom byggbranschen ligger gränsen på 10 ppm, och samma värde gäller för sjöfartsindustrin, exempelvis varv. För alla övriga branscher är PEL-värdet för vätesulfid något högre – 20 ppm.
OSHA definierar maximal toppexponering som den högsta säkra nivå av ett ämne som en arbetstagare kan utsättas för under en enskild period på tio minuter inom en arbetsdag på åtta timmar. Regeln gäller dock endast situationer där exponeringen för ämnet är noll under övriga sju timmar och femtio minuter av dagen. För vätesulfid ligger denna toppnivå på 50 ppm.
För räddningspersoners och reparationsarbetares säkerhet har OSHA tillsammans med det amerikanska nationella institutet för arbetssäkerhet och hälsa (NIOSH) definierat den punkt då ett ämne är omedelbart farligt för liv och hälsa (Immediately Dangerous to Life and Health, IDLH). IDLH är den lägsta nivå vid vilken en helansiktsmask ansluten till antingen en extern luftförsörjning eller en friluftandningsapparat (SCBA) krävs innan någon får gå in i den giftiga miljön. För vätesulfid ligger IDLH-värdet på 100 ppm.
Vätesulfid har en karakteristisk obehaglig lukt som människan kan uppfatta redan vid 5 ppb (parts per billion). Att förlita sig på luktsinnet för att bedöma halterna är dock farligt, eftersom gasen orsakar lukttrötthet redan vid koncentrationer under PEL. Näsan blir helt enkelt överväldigad av gasen och slutar att känna den, vilket kan ge en falsk känsla av säkerhet. Istället måste en utbildad tekniker provta luften med ett godkänt detektorrör för vätesulfid. OSHA godkänner för närvarande tre typer av detektorrör: Dräger Hydrogen Sulphide 1/d, Gastec 4LL och Matheson-Kitagawa 8014-120SD.
För att avlägsna ansamlingar av vätesulfid måste utrymmet ventileras kontinuerligt tills gasen återgått till godtagbara nivåer. Om anläggningen är utrustad med frånluftsfläktar innebär saneringen i princip att området evakueras, luftflödet öppnas och fläktarna körs tills gasen skingrats. Saknar anläggningen ett installerat ventilationssystem kan en extern luftpump behövas.
Eftersom vätesulfidgas har högre densitet än luft tenderar den att sjunka och samla sig på lågt belägna platser, exempelvis i källare, brunnar och gropar. Att suga bort gasen med en specialanpassad vakuumpump kan därför avsevärt snabba upp processen. Finns det dessutom brandrisk kan vakuumpumpen kopplas ihop med en andra apparat som samtidigt pumpar in inert gas i området för att minska explosionsfaran.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online