Desinfektionsmedel spelar en viktig roll i vår vardag, tack vare den allt bättre förståelsen för sjukdomsbekämpning och förebyggande vårdhygien. Det gäller både i hemmet och på offentliga platser, särskilt inom sjukvården. De många olika typerna av desinfektionsmedel och de mikroorganismer de är avsedda att döda kan dock påverkas av yttre faktorer, vilket i sin tur påverkar resultatet av själva desinfektionsprocessen.
I de flesta fall ökar ett desinfektionsmedels effektivitet när dess koncentration höjs. En starkare lösning bör också minska den tid som krävs för att döda mikroorganismerna, förutsatt att alla andra variabler hålls konstanta. Jodoforer – preparat som innehåller jod och ett lösningsgivande ämne som frigör fritt jod i lösning – är de enda desinfektionsmedel som denna regel inte gäller.
De flesta desinfektionsmedel blir mer aktiva när temperaturen stiger. Denna metod för att öka effektiviteten bör dock hanteras med försiktighet. Vissa desinfektionsmedel ökar inte sin aktivitet vid högre temperaturer, och en temperaturökning kan även leda till att medlet bryts ned, vilket minskar dess effekt.
Ett högre pH-värde kan leda till två olika utfall: antingen förändras desinfektionsmedlets molekyler eller också cellernas ytor. Hos vissa desinfektionsmedel, exempelvis kvartära ammoniumföreningar och glutaraldehyd, förbättrar ett högre pH förmågan att döda mikroorganismer. Hos andra, bland annat hypokloriter, fenoler och jod, minskar däremot effekten när pH stiger.
De höga halterna av mineraler i hårt vatten, såsom kalcium och magnesium, kan minska ett desinfektionsmedels effektivitet. Det beror på att olösliga fällningar bildas när desinfektionsmedlet reagerar med mineralerna i vattnet.
Vilken typ av desinfektionsmedel som används och vilken typ av mikrob det ska döda påverkar den minsta tid som krävs för att en mikroorganism ska oskadliggöras. Som en allmän regel gäller att ju längre ett desinfektionsmedel kommer i kontakt med en förorening, desto större är chansen att mikroorganismen dödas.
De mikroorganismer som desinfektionsmedel är avsedda att döda varierar kraftigt i graden av inbyggd resistens. En faktor som ger mikroorganismer ett visst skydd är deras struktur. Sporer har exempelvis ett hölje och en bark som fungerar som barriär mot desinfektionsmedel. Mykobakterier kan också hindra desinfektionsmedel från att tränga in, eftersom de har en vaxartad cellvägg. Mer resistenta mikroorganismer kräver starkare koncentrationer av desinfektionsmedel och längre exponeringstid.
Bildningen av biofilmer – täta massor av celler och extracellulärt material – kan också skydda mikroorganismer från desinfektionsmedlens effekter. Dessa mikrobiella samhällen är svåra att ta bort från de ytor de fäster sig hårt vid. Bakterierna i dessa massor kan vara resistenta mot desinfektionsmedel på flera sätt, bland annat genom produktion av neutraliserande enzymer, genotypiska variationer och genom att förändra fysiologiska egenskaper som pH. Bakterier i en biofilm kan vara upp till 1 000 gånger mer resistenta mot desinfektionsmedel än när de finns fritt i suspension.
För att uppnå optimal desinfektion är det viktigt att ta hänsyn till samtliga dessa faktorer. Genom att anpassa koncentration, temperatur, pH-värde och exponeringstid efter omständigheterna – samt välja rätt medel för den aktuella mikroorganismen – kan effektiviteten i desinfektionsprocessen maximeras, både i hemmet och inom vården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online