Människoskapade föroreningar fortsätter att skada en av jordens atmosfärs viktigaste delar: ozonskiktet. I miljarder år har detta osynliga skyddslager skärmat jordens alla levande varelser från solens skadliga ultravioletta strålning. Men hur uppstod egentligen ozonhålet över Antarktis, hur stort är det – och vad händer härnäst?
I maj 1985 presenterade forskarna Joseph Farman, Brian Gardiner och Jonathan Shanklin vid British Antarctic Survey en studie som chockade världen. Den visade att ozonet över Antarktis hade minskat med tio procent jämfört med den normala ozontäckningen i området, enligt TheOzoneHole.com. Upptäckten ledde så småningom till Montrealprotokollet från 1987, ett globalt avtal som begränsar användningen av ozonnedbrytande kemikalier som CFC.
Enligt TheOzoneHole täcker det antarktiska ozonhålet i genomsnitt cirka 13,3 miljoner kvadratkilometer – ungefär hela kontinentens yta, eller en och en halv gång större än USA. Att ett så enormt område förlorat sitt skydd mot UV-strålning får konsekvenser långt bortom Antarktis gränser.
Ett normalt ozonskikt skyddar jorden från solens skadliga ultravioletta ljus. Även om Antarktis i princip är obeboet sträcker sig hålet under vissa perioder ända till spetsen av Sydamerika, där människor faktiskt bor och där risken för hud- och ögonskador ökar.
Trots namnet är ”hålet” inte helt tomt. Det rör sig i själva verket om en kraftig uttunning av ozonskiktet, med en förlust på mellan 50 och 90 procent inom hålets område. Ordet ”hål” är alltså en förenkling som beskriver var ozonet är som tunnast.
Ozonproblemet riskerar att förvärras om utsläppen av skadliga ämnen inte minskar. Nedbrytningen har fortsatt genom åren, och år 2006 noterades rekordet för ozonförlust med en genomsnittlig minskning på 45 procent. Samtidigt ger Montrealprotokollet hopp: forskare bedömer att ozonskiktet långsamt håller på att återhämta sig, men en fullständig återställning väntas inte ske förrän runt mitten av detta sekel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online