Järn är en metall som ofta förekommer i både grundvatten på landsbygden och i kommunalt dricksvatten som passerar genom äldre järnrör. När vattnet tas upp kan det se klart ut, men så snart det utsätts för syre börjar järnet rosta. Resultatet blir rostbruna fläckar på kläder, vitvaror och badrumsarmaturer, liksom en obehaglig smak i maten. Lyckligtvis finns flera beprövade metoder för att behandla vattnet och avlägsna järnet helt.
Denna metod avlägsnar järn ur vattnet utan kemikalier. Vattnet sprutas in i en tank genom en aspirator som tillför luft till strömmen. Eftersom systemet bygger på en stor lagringstank är det särskilt användbart för brunnar med låg kapacitet. För att processen ska fungera effektivt krävs ett flöde på fyra till fem gallon (cirka 15–19 liter) per minut genom aspiratorn.
Den luft som tillförs startar oxidationsprocessen, vilket gör att järnet omvandlas till små rostpartiklar. Dessa fångas sedan upp av ett filterbädd. Filtret behöver rengöras regelbundet för att avlägsna det järn som tagits ur vattnet.
Metoden liknar luftinsprutning, eftersom vattnet även här sprutas genom ett munstycke som blandar in luft och oxiderar järnet. Skillnaden är att järnet inte filtreras bort – istället sprutas vattnet in i en stor tank där järnpartiklarna, som är tyngre än vattnet, sakta sjunker till botten. Det renade vattnet tas sedan upp från toppen.
Precis som vid luftinsprutning passar den stora tankvolymen bra för brunnar med låg kapacitet. Brunnen fyller långsamt tanken, som sedan kan tömmas i den takt användaren behöver.
Vattenavhärdare använder ett reaktivt harts som byter ut järnmolekyler (och andra föroreningar) mot andra, inerta molekyler – oftast natrium. Järnet måste finnas i löst form i vattnet för att metoden ska fungera, och hartset behöver behandlas regelbundet med rengöringsmedel som natriumhydrosulfit eller fosforsyra för att behålla sin funktion. Denna metod är mest lämplig vid järnkoncentrationer under 2 milligram per liter.
Klorering kan avlägsna järn på två sätt. För det första kan en klorlösning på 200 milligram per liter tillsättas brunnen för att ”chocka” den, ungefär som vid rengöring av simbassänger. Låter man klorinet verka i åtta timmar dödas många av de bakterier som kan orsaka järnavlagringar.
För det andra kan klor tillsättas som oxidationsmedel, vilket omvandlar järnet till rostpartiklar som sedan filtreras bort. Detta fungerar bäst i vatten med ett pH på minst 7, som exponerats för klorinet i åtminstone fem minuter. Oavsett metod måste klorinet avlägsnas med ett aktivt kolfilter innan vattnet dricks.
Dessa filter leder vattnet genom en bädd av manganoxid som oxiderar järnet i vattnet, vilket gör att det kan avskiljas på samma sätt som med en aspirator. Mangangrönsandsfilter var länge den vanligaste typen av järnfilter och klarar järnkoncentrationer upp till 6 milligram per liter. De tar också bort mindre mängder mangan och vätesulfid.
Nackdelen är att filtret måste regenereras regelbundet med kaliumpermanganat, vilket återställer de syreatomer i grönsanden som reagerar med järnet. Bästa resultat uppnås med vatten som har ett pH på 7 eller högre, ett flöde på 5 gallon (cirka 19 liter) per minut och en noggrant skött regeneration.
Vilken metod som passar bäst beror på järnhalten i vattnet, brunnens kapacitet, vattnets pH-värde och hur mycket underhåll du är beredd att göra. En vattenanalys är alltid ett bra första steg innan du investerar i någon av dessa behandlingssystem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online