En förbränningsugn är en anläggning där avfall omvandlas till energi, så kallad waste-to-energy-teknik. De första förbränningsugnarna i USA byggdes redan på 1880- och 1890-talen. I New York genererade de två första ugnsanläggningarna ånga på Manhattan. Fram till 1960-talet hade antalet växt kraftigt – då fanns det hela 17 000 små förbränningsugnar och 22 stora anläggningar enbart i New York City.
Redan på 1880-talet fick stadsplanerare i New York höra talas om avfallsförbränning med energiutvinning från liknande anläggningar som redan fanns i Europa. Möjligheten att minska sopbergen samtidigt som energi producerades lockade många att propagera för tekniken. Vid 1960-talets mitt brändes hela en tredjedel av stadens avfall i förbränningsugnar.
Under 1970-talet visade flera rapporter att sopbränning bidrog till olika hälsoproblem och utgjorde ett hot mot den allmänna säkerheten. Trots detta förblev förbränningsugnar en livskraftig lösning, eftersom de befintliga soptiparna höll på att fyllas upp och alternativen var få.
Sopbränning medför betydande nackdelar för både miljö och hälsa. När organiskt material som innehåller klor eldas kan dioxiner bildas – ämnen som kopplats till cancer och fosterskador. Tjock rök, sot och obehagliga lukter är också vanliga problem i områden kring förbränningsanläggningar. Enligt GothamGazette.com kan ugnarna dessutom släppa ut farliga föroreningar som kvicksilver, bly och kväveoxider.
Från och med 2010 har strikta utsläppsregler, skärpta regelverk och noggrann övervakning från amerikanska miljömyndigheten EPA gjort förbränning till en återigen gångbar metod. De höga temperaturerna i moderna förbränningsugnar är nämligen idealiska för att förstöra patogener och biomedicinskt avfall. År 2006 hanterades, enligt EPA, uppskattningsvis 13 procent av allt kommunalt fast avfall genom avfall-till-energi-anläggningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online