HIV står för humant immunbristvirus (Human Immunodeficiency Virus) och är viruset som orsakar förvärvat immunbristsyndrom, mer känt som aids. Viruset överförs via kroppsvätskor som blod, sperma och bröstmjölk. Sedan epidemin började har vissa röster i USA argumenterat för obligatorisk HIV-testning av alla som söker vård – men är det verkligen nödvändigt?
Aids upptäcktes för första gången 1981 bland homosexuella män i New York och Los Angeles, men det blev snabbt tydligt att även andra grupper, som blödarsjuka och injektionsmissbrukare, löpte risk. Vissa panikslagna vårdarbetare vägrade behandla personer från högriskgrupper. År 1985 blev det första blodtestet för aids tillgängligt, och många människor – inklusive president Reagan, som hade varit förbluffande tyst om epidemin i flera år – gick ut och stödde obligatorisk testning.
Förespråkarna för obligatorisk testning såg flera fördelar. För det första trodde de att testerna skulle varna vårdpersonalen för potentiella smittrisker. För det andra hoppades de kunna förhindra att smittade personer omedvetet spred hiv till sina partner. För det tredje menade de att obligatorisk testning skulle möjliggöra tidigare insatt behandling för hiv-patienter. Slutligen, i takt med att kunskapen om hiv under graviditet ökade, hävdade förespråkarna att en blivande mamma som visste att hon bar på viruset kunde börja medicinering och minska risken för smittöverföring till sitt barn.
Under epidemins tidiga år, och till viss del ännu in på 2000-talet, drabbades hiv-positiva personer av fruktansvärd diskriminering. Vissa blev misshandlade, andra nekades sjukförsäkring och vård, och många förlorade sina jobb, sina hem och sina familjer. Aidsaktivistgrupper menade att obligatorisk testning inte skulle leda till mer medkännande vård – den skulle bara rikta misstankarna mot redan sjuka människor. Grupper som ACT UP (AIDS Coalition to Unleash Power) protesterade högljutt och offentligt, och långsamt började anhängarna av obligatorisk testning backa.
Idag rekommenderar Centers for Disease Control and Prevention (CDC) starkt, men kräver inte, att alla vuxna regelbundet screenas för hiv, och att personer med högriskbeteenden testas så ofta som en gång per år. Trots detta rapporterade, fram till juni 2009, mer än hälften av alla vuxna i USA att de aldrig hade testats för hiv.
All vårdpersonal förväntas skydda sig mot hiv genom allmänna försiktighetsåtgärder. Det innebär att de agerar som om alla kroppsvätskor de kommer i kontakt med skulle kunna vara smittade, och bär därför handskar, skyddskläder och munskydd för att undvika direkt hudkontakt. Idag är det inte längre acceptabelt för vårdpersonal att vägra ge vård baserat på en persons hiv-status.
Det finns dock några få sällsynta situationer där individer måste genomgå obligatoriska hiv-tester. Blod- och organdonatorer måste exempelvis testas, liksom tjänstgörande militärpersonal. Vissa intagna på federala och statliga anstalter, exempelvis de som dömts för sexualbrott, testas också. Slutligen testas nyfödda barn automatiskt i vissa delstater om moderns hiv-status är okänd, så att medicinsk behandling kan påbörjas direkt. Den genomsnittliga patienten som söker vård behöver dock inte genomgå hiv-test innan behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online