Om vattnet i ditt hem luktar ruttna ägg när du öppnar kranen är det nästan säkert att vattnet innehåller mycket svavel. Lukten kommer ofta från vätesulfid, en gas som bildas när svavel bryts ned av bakterier i syrefattiga miljöer. Svavel är ett mineral som naturligt förekommer i grundvatten, eftersom regn- och ytvatten sipprar ner genom berggrunden och tar upp de mineraler som finns i stenarna. Svavel är därför ett av de mineraler som alltid mäts vid en vattenkvalitetsanalys.
Svavel är inte ett reglerat förorenande ämne, och det finns inga officiella minimi- eller maximinivåer för vad som betraktas som säkert. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) har dock en dricksvattenstandard för sulfat på 250 milligram per liter (mg/L). Denna gräns finns främst för att koncentrationer över den nivån orsakar märkbara förändringar i lukt och smak. Även om både människor och djur med tiden vänjer sig vid smaken och lukten av svavelrikt vatten, påverkar det smaken av all mat och dryck som tillagas med vattnet.
Det verkar inte finnas några långsiktiga hälsorisker förknippade med svavelrikt vatten för vuxna. De flesta upplever diarré, vätskebrist och andra mag-tarmbesvär när de börjar dricka vattnet, men effekterna avtar gradvis när kroppen vänjer sig. Spädbarn och små barn påverkas mer av diarrén än vuxna, men även för dem är besvären sällan allvarliga. Den amerikanska expertgruppen Food and Nutrition Board har också noterat ett möjligt samband mellan högt svavelintag och ökad risk för ulcerös kolit (kronisk tjocktarmsinflammation), men bedömde att forskningen inte är tillräckligt omfattande för att motivera någon officiell intagsgräns.
Vatten med sulfatkoncentrationer över 250 mg/L klassas av EPA som att ha höga svavelnivåer. De flesta offentliga vattenverk levererar vatten med halter under 500 mg/L, men betydligt högre koncentrationer har påträffats i samhällen nära gruvor, där läckage från gruvdriften påverkat vattenförsörjningen. I sådana fall väljer många hushåll att byta till flaskvatten eller filtrerat vatten på grund av smaken. Intressant nog har människor visat sig kunna anpassa sig även där nivåer över 1 000 mg/L har uppmätts.
Högt svavelinnehåll i vattnet har en korroderande effekt på metallrör, exempelvis ledningar av koppar, stål och järn, och kan skada vattenvärmare. Avlagringar från svavel kan täppa till rören och försämra vattenflödet, vilket i längden kräver fullständigt rörbyte. I sådana fall kan plastledningar vara en mer hållbar lösning. Svavel orsakar dessutom att ett svart slem bildas inuti vattenvärmare och vattenavhärdare – detta fläckar diskhon, badkaret, tvättmaskinen och kläderna gula eller svarta. Orsaken är de svavelbakterier som trivs och frodas i svavelrikt vatten.
Det mest effektiva sättet att reducera högt svavelinnehåll är att installera ett vattenfiltreringssystem, till exempel omvänd osmos eller jonbyte. Dessa system avlägsnar svavel ur vattnet och fungerar bra, men de är relativt långsamma och kan slösa en del vatten i processen. Om inte koncentrationen är så hög att den ger en påtagligt obehaglig lukt, väljer de flesta hushåll istället att använda flaskvatten för dricka och matlagning, medan kranvattnet används för disk, tvätt och övriga hushållsändamål.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online