
Olika stålkvaliteter har utvecklats och klassificerats genom åren utifrån deras kemiska sammansättning och fysiska egenskaper av flera standardiseringsorganisationer, bland annat SAE (Society of Automotive Engineers), brittiska standarder, ISO (International Organization for Standardization), tyska och japanska stålstandarder samt UNS (Unified Numbering System).
Stålets kemiska sammansättning är en nyckelegenskap, eftersom den avgör legeringens korrosionsbeständighet, dess fysikaliska och kemiska egenskaper samt den mikrostrukturella balansen. Stål blir alltmer populärt tack vare sin mångsidighet – materialet kan återvinnas helt och hållet och används vid tillverkning av allt från byggnader till köksredskap.
Det finns flera sätt att klassificera stål, baserat på både fysiska och kemiska egenskaper, kolhalten samt det klassificeringssystem som används. I allmänhet delas stål in i kategorier utifrån sina mekaniska egenskaper och korrosionsbeständighet.
De mest använda stålkvaliteterna är de ferritiska typerna 409 och 430 samt de austenitiska typerna 304 och 316.
Stålets hållfasthet bestäms av kolprocenten, eftersom denna avgör stålets hårdhet. Ju högre kolhalt, desto hårdare blir stålet – men desto lägre blir dess duktilitet. Stålkvaliteter delas därför in i tre huvudkategorier baserat på kolhalten: lågkolhaltigt stål, medelkolhaltigt stål och högkolhaltigt stål.
Ibland kan stålklassificeringen variera mellan olika klassificeringsorganisationer. Enligt SAE:s klassificeringsstandarder delas stålkvaliteter in i följande kategorier:
Rätt stålkvalitet väljs genom att noggrant utvärdera materialets korrosionsbeständighet i den aktuella miljön samt genom att granska dess mekaniska egenskaper.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online