Forensisk terapi, även kallad rättspsykiatrisk psykoterapi, är den psykologiska behandlingen av psykiskt sjuka patienter som har begått våldsamma eller aggressiva handlingar mot andra personer eller mot sig själva. Behandlingen sker ofta på domstols beslut, vilket innebär att patienten placeras i en terapeutisk vårdmiljö som en del av det rättsliga systemet.
Typiska verksamhetsmiljöer för forensisk terapi omfattar sjukhus och fängelser med hög respektive medelhög säkerhetsnivå, lokala anläggningar med lägsta säkerhetsnivå, öppna slutenvårds- och öppenvårdsenheter, daghospital utan boende samt specialiserade behandlingscenter. Utöver detta finns även enheter för rättspsykiatrisk utredning ute i samhället.
Patienter inom högriskvården kännetecknas ofta av komplexa och allvarliga psykopatologiska tillstånd, exempelvis antisocial personlighetsstörning eller schizofreni och andra psykotiska störningar. Patienter som vårdas i miljöer med lägre säkerhetsnivå uppvisar i regel en mindre uttalad benägenhet att agera aggressivt.
Många patienter har själva utsatts för vanvård eller övergrepp under sin uppväxt, antingen inom ramen för dysfunktionella familjemiljöer eller inom organiserade omsorgsformer såsom familjehem och gruppbostäder. Denna bakgrund spelar ofta en viktig roll både för förståelsen av patientens beteende och för utformningen av behandlingen.
Även om de flesta patienter traditionellt har varit män döms idag allt fler kvinnliga gärningspersoner till forensisk behandling. Bland de brott som kvinnor i behandling har begått återfinns fysiska och sexuella övergrepp mot barn, spädbarnsdåd samt allvarligt självskadebeteende.
Det övergripande målet med forensisk terapi är att förebygga återfall i brott hos våldsamma gärningspersoner. Mindre och mer realistiska delmål innefattar att stärka patientens insikt i sina egna tankemönster, öka medvetenheten om vad han eller hon har gjort samt utveckla förståelse för hur beteendet påverkar både patienten själv och omgivningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online