Ett reagens är en kemisk substans som används för att framställa produkter, detektera komponenter eller utveckla fotografier. Det tillsätts till ett system för att påvisa närvaron av en annan substans. Exempel på vanliga laboratoriereagens är Tollens' reagens, Fehlings reagens och Millons reagens.
Det är värt att notera att termerna "reaktant" och "reagens" inte är identiska, även om de ofta används omväxlande. En reaktant deltar i början av en kemisk reaktion och förändras under reaktionens gång, medan ett reagens tillsätts för att orsaka eller påvisa en kemisk process.
Inom organisk kemi definieras reagens som distinkta ämnen som bildas genom kemisk förening av två eller flera oorganiska eller små organiska ingredienser i bestämd viktproportion. Exempel på vanliga organiska reagens är Grignard-reagens, Collins-reagens och Fentons reagens.
I laboratoriet bereds först en natriumacetatlösning med koncentrationen 0,2 M (M anger molaritet). I en liters mätkolv vägs natriumacetattrihydrat upp till de önskade 27,2 gramen. Därefter tillsätts cirka 800 milliliter avjoniserat vatten till blandningen.
Hela lösningen syras sedan med isättiksyra – en ättiksyra som är minst 99,8 procent ren och som tenderar att kristallisera under kalla dagar – samtidigt som lösningens pH-värde sänks till 4,0. Till sist justeras volymen till exakt en liter genom tillsats av mer avjoniserat vatten.
Börja med att bereda en monobasisk kaliumfosfatlösning med koncentrationen 0,25 M. Lösningens ursprungliga pH-värde ska ligga på ungefär 4,8. Fosfatbufferten bildas när detta värde justeras upp till pH 6,0 genom tillsats av en dibasisk natriumfosfatlösning med koncentrationen 0,25 M.
Hepes står för N-2-hydroxyetylpiperazin-N′-2-etansulfonsyra, en zwitterjonisk buffert som ofta används i cellodling och biokemisk forskning. Substansen blandas och löses upp i avjoniserat vatten, varefter volymen justeras till en liter. Hepes-reagenset är färdigberett när pH-värdet höjs till 8,2 med hjälp av en 2 N natriumhydroxidlösning.
På laboratoriet måste alla lösningsmedel vara av HPLC-kvalitet för att garantera tillförlitliga resultat. Dessutom bör alla lösningsmedel testas för peroxidföroreningar innan användning, eftersom de annars kan förändras kemiskt när de reagerar med ett oxiderande ämne.
Det bästa sättet att kontrollera varje ny sats lösningsmedel är att avdunsta några milliliter och omvandla resten till ett derivat – en metod som kallas derivatisering – om detta är möjligt. Genom denna rutin kan spårnivåer av föroreningar identifieras i god tid innan de påverkar analyserna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online