Effektiva behandlingsmetoder för att avlägsna antimon från vatten

Antimon är ett svartgrått mineral som förekommer naturligt i naturen, ofta i anslutning till malmer av koppar, silver, bly och järn. Kontaminering av dricksvatten med antimon beror oftast på urlakning från naturliga källor samt industriellt avfall. Antimon är dessutom en vanlig biprodukt vid framställning av kol och petroleum. Andra betydande källor är avgasutsläpp från fordon och okontrollerad förbränning av fossila bränslen.

I marken binder sig antimon till partiklar som innehåller järn, mangan och aluminium. Från jorden passerar ämnet sedan vidare till vattenresurser som grundvatten, sjöar och floder.

Tekniska reningsprocesser

Inom vattenrening avlägsnas tungmetaller som antimon genom en rad olika vetenskapliga processer, bland annat elektrokemiska metoder, jonbyte (en process där joner utbyts mellan en lösning och ett olösligt fast ämne), adsorption, fällning, membranfiltrering och biologisk nedbrytning.

Det finns relativt begränsad information om hur antimon beter sig när det tränger ner i jorden. Studier visar dock att ämnet kan förflytta sig genom marken samtidigt som det uppvisar stor affinitet till jordpartiklar. I vatten binds antimon starkt till sediment som sedimenterar på bottnen. Om halterna inte längre bedöms vara ofarliga för människors hälsa vidtar EPA (US Environmental Protection Agency) nödvändiga åtgärder, exempelvis insamling av vattenprover samt rening med metoder som flockning, filtrering och omvänd osmos.

Konventionella tekniska processer

Konventionella metoder – såsom vattenavhärdning, avlägsnande av mangan och järn ur vattnet samt flockning – har genom åratal av tester visat sig vara mest effektiva för att avlägsna löst antimon ur dricksvatten. Effektiviteten styrs dock av vattnets pH-värde. Flockningsmetoden fungerar exempelvis bäst när pH ligger mellan 6,8 och 7,4.

Användning av kemiska reagenser

Forskare vid Forskningsinstitutet för vattenförvaltning i Slovakien föreslog en grupp kemikalier för att undersöka förekomsten av antimon i grundvattensystem på utvalda platser runt om i landet. De teknologiska testerna kombinerade järn(III)sulfat och mangan(II)klorid med kaliumpermanganat.

Resultaten visade att järn(III)sulfat kan pressa ned halten av antimon till en nivå som inte utgör något hot mot människors hälsa. En nackdel med metoden är dock behovet av en hög dos flockningsmedel, vilket ökar kostnaderna för reningen.