Medicare är en del av USA:s socialförsäkringsmyndighet (SSA) och hjälper människor över 65 år att få prisvärd sjukförsäkring och medicinsk vård. Enligt SSA är nästan en tiondel av den amerikanska befolkningen inskriven i ett Medicare-program. Programmet har både den direkta fördelen att ge vård till dem som är inskrivna och den indirekta fördelen att skona yngre familjemedlemmar från den kostsamma bördan att betala sina äldre anhörigas sjukvårdskostnader.
Det första Medicare-programmet föreslogs av president Harry S. Truman 1945. Den 19 november 1945 uppmanade Truman kongressen att anta lagstiftning som skulle upprätta en nationell sjukförsäkringsplan och ge amerikanerna sjukvårdsskydd genom SSA. Han föreslog även att de behövandes medicinska kostnader skulle finansieras med federala medel. Förslaget blev föremål för intensiv debatt, och vid slutet av hans ämbetstid hade Truman tonat ner sitt engagemang för sjukvårdsreform.
Under de 20 åren fram till antagandet av Medicare möttes idén om ett allmän sjukvårdsprogram av stort motstånd. När det blev tydligt att en nationell sjukvårdsreform inte skulle vinna gehör bytte SSA fokus till prisvärd sjukvård för socialförsäkringsmottagare. År 1965 undertecknade president Lyndon B. Johnson lagen om Medicare för socialförsäkringsmottagare och Medicaid för de fattiga. Före detta president Truman skrev då upp sig som programmets första mottagare. När lagen stiftades kostade Medicare Part B endast tre dollar per månad.
År 1972 utvidgades Medicare-skyddet till att omfatta personer som mottagit invaliditetsförmåner från socialförsäkringen i 24 månader samt patienter i slutstadiet av dödlig njursjukdom. Planerna utökades också från att endast täcka läkar-, sjukhus-, vårdhem-, laboratorie- och tandvårdsbesök till att inkludera viss kiropraktik samt tal- och fysioterapi. Betalningar till HMO:s godkändes samtidigt, och Supplemental Security Income för de fattiga inrättades. Mottagare av denna förmån blev automatiskt berättigade till Medicaid.
År 1982 tillkom hospiceförmåner för Medicare-mottagare på provisorisk basis. År 1983 ersattes den tidigare modellen med "rimliga kostnader" av ett prospektivt betalningssystem baserat på diagnos. Samma år omfattades de flesta civila statstjänstemän av Medicare, och 1984 gällde skyddet alla federala anställda. Under slutet av decenniet gjordes hospicevård permanent, och rutinmässiga mammografier samt gynekologiska cellprov infördes. Ett skydd för katastrofsjukdomar och receptbelagda läkemedel inkluderades men drogs dock kort därefter tillbaka.
På 1990-talet reglerades ersättningen för läkartjänster genom en fast avgiftstabell. År 1997 stiftades Medicare Plus Choice (även känt som Medicare Part C) inom ramen för Balanced Budget Act, vilket gav mottagarna möjlighet att välja mellan olika privata planer tillsammans med sin Medicare. Eftersom flera bestämmelser i planen var ekonomiskt restriktiva tvingades kongressen förfina programmet 1999 och mildra vissa finansieringsbegränsningar. År 2000 trädde nya betalningssystem för öppenvård och hemsjukvård i kraft.
Utvecklingen fortsatte även efter 1990-talet. Genom Medicare Modernization Act 2003 infördes Medicare Part D, som ger försäkrad läkemedelsförmåner och började gälla 2006. Idag består Medicare av flera delar – A för sjukhusvård, B för läkarvård, C för privata alternativ via Advantage-planer och D för receptbelagda läkemedel – vilket gör programmet till en hörnsten i den amerikanska sjukvården för äldre och funktionshindrade.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online