Diamanten är den renaste kristallina allotropa formen av kol och förekommer i naturen som avrundade småstenar i Sydafrika, Ryssland, Australien och Brasilien. Stora fyndigheter har påträffats i Kongo och Sydafrika. I naturen uppträder diamant som oktaedriska kristaller. Den största kända diamanten – Cullinandiamanten, med en vikt på cirka 590 gram – hittades i en sydafrikansk gruva vid Kimberley år 1905.
Konstgjorda diamanter framställdes genom att rent sockerkol och järn hettades upp till omkring 3 000 °C i en grafitdegel i en elektrisk ugn. Vid denna höga temperatur löstes kolet upp i järnet. När den smälta massan därefter kyldes snabbt genom att doppas i ett bad av smält bly, och sedan behandlades med koncentrerad saltsyra, erhölls kristaller av konstgjord diamant.
Röntgenanalys har visat att diamantkristallen består av ett stort antal tetraedriska enheter. Varje tetraeder har en kolatom i sitt centrum, och denna atom är bunden till fyra andra kolatomer som sitter i tetraederns hörn. Kolatomerna i varje tetraeder är dessutom förbundna med starka kovalenta C–C-bindningar till kolatomerna i alla närliggande tetraeder. Eftersom diamanter består av otaliga sammankopplade tetraediska enheter utgör varje kristall ett så kallat jättemolekyl.
Diamant kristalliserar i det kubiska systemet. Kvalitetsvarianter är helt genomskinliga, färglösa eller färgade. Tack vare sin jättemolekylära struktur är diamanten ett extremt hårt men samtidigt sprött material. Diamant är faktiskt det hårdaste naturliga ämne som hittills är känt. På grund av sin stora hårdhet används diamant bland annat till glasklippare och borrkronor för bergborrning. Smältpunkten är mycket hög, eftersom en enorm mängd energi krävs för att bryta de starka kovalenta C–C-bindningarna. Dess relativa densitet är också mycket hög.
Diamant påverkas knappt alls av kemiska reagenser och är olöslig i samtliga lösningsmedel. Den brinner i luft vid 900 °C och bildar då koldioxid. Vid 700 °C reagerar diamant med fluor under bildandet av koltetrafluorid. En varm blandning av kaliumdikromat och koncentrerad svavelsyra oxiderar långsamt diamant vid 200 °C till koldioxid. Diamant angrips också långsamt av smält natriumkarbonat. Ämnet är stabilt i vakuum upp till 1 500 °C, men när det hettas upp till 1 800–2 000 °C omvandlas det till grafit.
Färglösa diamanter används som ädelstenar i smycken tack vare sin förmåga att reflektera och bryta ljuset. Diamanter används även för att dra tunna trådar, exempelvis vid tillverkning av fina metalltrådar inom industrin.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online