Under en nöd- eller krissituation fungerar ofta kommersiella kommunikationsmetoder dåligt eller blir helt överbelastade. Därför tvingas räddningspersonal och myndigheter att förlita sig på alternativa lösningar. Radio – elektroniska system som tar emot och sänder information via elektromagnetiska vågor i atmosfären – erbjuder ett kompakt, effektivt och tillförlitligt alternativ. För att säkerställa ett lämpligt, adekvat och snabbt bemötande av nödläget bör radiooperatörer kunna och följa korrekt etikett för nödradio.
Många yrkesgrupper – exempelvis inom polis, räddningstjänst, ambulanssjukvård, gatuförvaltning och trafikövervakning – använder radio dagligen inom sina egna organisationer. Under nöd situationer måste dessa operatörer dessutom samarbeta med andra lokala förband, enheter från bistående regioner, incidentledningsplatser, lokala och nationella beredskapscentraler, flygplatser, sjukhus, kollektivtrafik, mottagningscenter för evakueringar, skyddsrum och storskaliga utdelningar av föda.
På grund av den stora trafikvolymen under kriser kompletterar beredskapschefer de ordinarie radiooperatörerna och telefonisterna med extra personal och frivilliga som är utbildade i nödkommunikation.
Radioapparater tar emot och sänder på specifika frekvenser – alltså antalet svängningar per tidsenhet hos en radiovåg – mätta i hertz eller dess mångfald megahertz. De flesta kommunala myndigheter använder radio som arbetar mellan 700 och 899 MHz. Andra frekvensband som ofta används vid kriser är 14–14,350 MHz, 144–148 MHz och 420–450 MHz.
Olika brandkårer eller polismyndigheter kan använda samma koder för helt olika saker. Eftersom flera organisationer ofta deltar i en större insats bör radiooperatörer alltid tala klarspråk. På så vis förstår alla inblandade enheter varandra och kan agera snabbt eller med rätt utrustning.
Dessutom låter många bokstäver och ord lika över radion. För att undvika missförstånd bör operatörer bokstavera namn och oklara ord med hjälp av ett fonetiskt alfabet. National Interagency Fire Center rekommenderar att man använder det internationella fonetiska alfabetet.
Under en pågående kris bör operatören hålla meddelandet kort och endast innehålla den information som krävs för ett korrekt bemötande. Personliga spekulationer och irrelevant småprat har inget att göra i nödmeddelanden – och att svära i etern är aldrig acceptabelt.
Eftersom radiofrekvenser kan avlyssnas av vem som helst med en skanner måste operatörer undvika att sända personlig eller känslig information, exempelvis namn på avlidna, enskilda journaluppgifter eller listor över boende i skyddsrum. Privat information bör i stället rapporteras via andra kanaler, som fax eller e-post där el finns tillgänglig, eller paketrelä på platser som drivs av generatorer eller batterier.
Kommunikationen spelar en avgörande roll i varje räddningsinsats och brukar ofta mötas av kritik i efterhand. Operatörer bör inte ta detta personligt, utan väga kommentarerna mot sina egna erfarenheter av kommunikationens möjligheter och begränsningar.
I utvärderingsrapporten bör man först redovisa vad som fungerade bra, därefter saker att förbättra tillsammans med konkreta åtgärdsförslag. Genom att erkänna brister men ändå behålla en positiv och konstruktiv inställning läggs grunden för en bättre kommunikation inför nästa kris.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online