Den kompetitiva bindningsanalysen är ett experiment som avgör bindningskapaciteten hos proteiner eller kemiska ämnen till specialiserade proteiner på cellens yta, så kallade receptorer. Metoden används ofta inom medicinsk forskning, men kan också fastställa vilka läkemedel som binder till receptorer och påverkar receptoraktiviteten – något som i sin tur kan förändra cellens beteende.
Återsuspendera cellerna i iskall fosfatbuffrad saltlösning (PBS). Mät därefter proteinkoncentrationen med en specialiserad, kommersiellt tillgänglig proteinanalys för att säkerställa att alla prover innehåller samma mängd protein.
Tillsätt ett radioaktivt märkt protein som är känt för att binda till receptorn – liganden – till cell- eller vävnadssuspensionen. Tillsätt sedan konkurrenten, det vill säga testläkemedlet eller proteinet som ska studeras, och inkubera tillsammans med den radioaktiva liganden och cellsuspensionen. Det är viktigt att analysera en rad olika koncentrationer av testämnet för att få ett tillförlitligt resultat. Efter inkubationen separeras bunden och obunden ligand, varefter radioaktiviteten mäts.
Det mått som vanligtvis ska bestämmas är den koncentration som ger halv maximal hämning av receptorn, även känd som IC50. Värdet beräknas genom att plotta koncentrationerna på en logaritmisk skala längs grafens x-axel, medan y-axeln representerar inhiberingsgraden i procent. Resultatet bör bilda en sigmoidkurva, alltså en S-formad kurva. IC50 motsvarar punkten där inhiberingen uppgår till 50 procent, och motsvarande koncentration kan sedan avläsas direkt från grafen.
Ett lågt IC50-värde tyder på att ämnet binder starkt till receptorn och därmed har hög affinitet eller potentia. Genom att jämföra IC50-värden mellan olika testsubstanser kan forskarna rangordna hur effektivt olika läkemedel konkurrerar ut den radioaktiva liganden om receptorbindningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online