```html Deoxyribonukleinsyra (DNA) finns i alla levande organismer och utgör grunden för allt liv. Molekylen bär på den information som cellerna behöver för att kunna dela sig och bilda nya celler, och den avgör också hur vi ser ut – allt från ögonfärg till hårfärg. Dessutom kan DNA bära på anlag för genetiska sjukdomar som ärvs från förälder till barn. För forskare är DNA ett ovärderligt verktyg i arbetet med att förstå komplexa sjukdomar som cancer, diabetes och hjärt-kärlsjukdom.
DNA fungerar som kroppens ritning. Det lagrar all information som krävs för att bygga upp cellens olika beståndsdelar. Instruktionerna finns i de delar av DNA:t som kallas gener. Hos människan ärvs generna från föräldrarna, och var och en av oss bär på två kopior av varje gen – en från mamman och en från pappan.
DNA spelar också en central roll för vår hälsa. Många sjukdomar ärvs via DNA, vilket gör arvet till en viktig faktor inom medicinsk forskning och diagnostik.
DNA upptäcktes första gången år 1869 av den schweiziske biokemisten Johann Friedrich Miescher. Han identifierade ett okänt ämne i vitblodscellernas cellkärnor – ett ämne som senare skulle komma att kallas DNA. År 1912 visade studier med då ny mikroskopteknik att både DNA och proteiner finns i kromosomerna.
Trettiosju år senare bevisade biokemisten Erwin Chargaff att DNA är artspecifikt, det vill säga att basförhållandena skiljer sig mellan olika arter. Det stora genombrottet kom 1953, när James Watson och Francis Crick lyckades beskriva DNA:s molekylära struktur. Upptäckten belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962, som de delade med Maurice Wilkins. Även Rosalind Franklins avgörande röntgenbilder av DNA-molekylen erkänns idag som en grundpelare i upptäckten.
DNA beskrivs ofta som en dubbelhelix på grund av sitt karakteristiska spiralformade utseende. Molekylen består av två långa trådar av nukleotider som löper åt motsatta håll. Varje nukleotid är uppbyggd av sockermolekyler och fosfatgrupper som sammanfogas med esterbindningar. Fäst vid varje sockergrupp sitter en så kallad kvävebas.
Fyra olika baser kodar den information som används vid celldelningen:
Basernas ordning – sekvensen – utgör den genetiska koden som styr hur proteiner tillverkas och hur cellerna reproducerar sig.
I takt med att organismer utvecklas förändras DNA-sekvenserna, vilket ger upphov till nya egenskaper medan egenskaper som inte längre behövs försvinner. Detta sker ofta genom naturligt urval: egenskaper som hjälper individer att överleva sjukdomar och svåra miljöer förs vidare till avkomman, medan mindre gynnsamma egenskaper successivt minskar i populationen. Dessa genetiska förändringar hjälper arter att överleva och fortplanta sig trots föränderliga förhållanden.
DNA är byggstenen i alla organismer. Genom att söka efter mutationer i DNA kan forskare förklara varför vissa personer drabbas av vissa sjukdomar medan andra förblir friska. Kunskapen om DNA hjälper läkare och forskare att utveckla både diagnostik och behandlingsmetoder.
Förståelsen av DNA öppnar även möjligheten att ta fram läkemedel som är skräddarsydda efter en individs genetiska profil – något som ofta kallas personaliserad medicin. Utvecklingen inom genterapi och genteknik visar tydligt hur centralt DNA har blivit för framtidens hälso- och sjukvård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online