Tundran är ett av världens mest sköra ekosystem – en vidsträckt slätt som sträcker sig över polarregionerna i Alaska, Kanada, Grönland, Island, Norge, Finland och Ryssland. Ironiskt nog klassificeras stora delar av regionen som både öken och våtmark: den årliga nederbörden i form av regn och snö är faktiskt mindre än i Mojaveöknen, men den permanent frusna marken – permafrosten – hindrar fukten från att sjunka ner i marken, vilket gör att vattnet stannar kvar på ytan.
När tundran väl har skadats kan den inte återhämta sig snabbt. Det innebär att även små miljöstörningar kan leda till långvariga rubbningar i de ömsesidigt beroende relationerna mellan regionens inhemska växt- och djurliv.
För cirka 14 000 år sedan började det arktiska klimatet förändras, vilket ledde till massutdöende bland istidens växter och djur. Idag fruktar många forskare att historien håller på att upprepa sig. Nedbrytningen av det skyddande ozonlagret över polarregionerna – i stor utsträckning orsakad av de klorfluorkarboner som i decennier användes som drivgaser i sprayburkar och som köldmedier – har gjort att solljus värmer upp permafrosten, som lagrar enorma mängder koldioxid.
När denna växthusgas släpps ut i atmosfären stiger marktemperaturen ytterligare, vilket driver på en allt djupare smältning av permafrosten och därmed snabbar upp uppvärmningsprocessen. Pew Center on Global Climate Change varnar för att stigande landtemperaturer kan leda till att smältande polaris höjer havsnivån och orsakar omfattande översvämningar av kustområden världen över. Andra experter, däribland professor Greg Henry vid University of British Columbia, bedömer att detta kan ske redan inom de kommande decennierna.
Tundran är rik på olja, gas och mineraler som inte kan utvinnas utan att ekosystemet störs. Den infrastruktur som krävs för industriell utveckling – vägnät för fordonstransporter, rörledningar och fabrikskomplex – lägger ytterligare belastning på den känsliga marken.
När den småväxta och ömtåliga växtligheten förstörs rubbas hela näringskedjan: när växtätarna svälter eller migrerar för att hitta föda svälter rovdjuren också.
Enligt Canadian Arctic Resources Committee är kemikalier från tung industri i Östeuropa en betydande källa till polarföroreningar, men tungmetaller och gifter från så långt bort som Sydostasien har påträffats i vävnaderna hos landlevande, sötvattenslevande och marina djur.
Havsströmmar och atmosfärisk cirkulation transporterar föroreningarna från lägre latituder, men på grund av regionens extrema kyla och svaga solljus bryts de inte ner. De förblir därför giftiga mycket längre än de skulle göra under andra klimatförhållanden. Även radioaktivt nedfall från kärnvapentester på 1960-talet och tidigt 1970-tal är fortfarande påvisbart i hela Arktis.
Varje år reser tusentals turister ombord på lyxkryssningar från hamnar i Nordamerika och Europa för att uppleva Arktis strama skönhet, vilket skapar ytterligare press på ekosystemet. Turistnäringen, inklusive sportfiske och jakt, har också ökat den bullrande flyg- och helikoptertrafiken, vilket höger halterna av luftföroreningar och utlöser panik hos fåglarna som leder till äggförluster i kolonierna.
Växtlighet som trampas sönder återhämtar sig inte på flera decennier, och det finns inga anläggningar för sophantering av det avfall som besökare lämnar efter sig på permafrosten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online