Avloppsvatten från städer och tätorter måste behandlas och renas innan det släpps ut i miljön. Vatten från källor som floder eller reservoarer innehåller ofta mikroorganismer, organiska föreningar och kemiska föroreningar som frigjorts genom mänsklig aktivitet. För att göra vattnet rent och säkert använder vattenreningsverk en rad olika kemikalier som desinficerar vattnet och underlättar reningsprocesserna.
Enligt Världshälsoorganisationens riktlinjer för dricksvattenkvalitet från 2004 är klor det vanligast använda primära desinfektionsmedlet. Det reagerar med organiska föreningar och dödar därigenom mikroorganismer som bakterier i vattnet. Även om klor är effektivt är det inte lika verksamt som klordioxid, och det kan dessutom bilda oönskade biprodukter, såsom trihalometaner, som måste avlägsnas ur vattnet innan det är helt säkert.
Klordioxid är ett kraftfullt desinfektionsmedel som kan döda mikroorganismer vid koncentrationer så låga som 0,1 ppm (parts per million). En stor fördel är att det förblir aktivt även vid varierande pH-nivåer. Klordioxid kan dock brytas ner och bilda klorit, vilket innebär att vattenreningsverk även måste kontrollera och reglera halten av klorit i det färdiga vattnet.
Till skillnad från syrgas, vars molekyler består av två syreatomer, innehåller en ozonmolekyl tre syreatomer. Ozon är ett annat mycket effektivt desinfektionsmedel som reagerar med de organiska föreningarna i virus och bakterier och därigenom förstör dem. Eftersom ozon har kort livslängd lämnar det inga skadliga föreningar eller rester efter sig. Liksom många andra desinfektionsmedel är det dock starkt reaktivt, vilket kräver särskilda förhållanden vid användning, exempelvis korrosionsbeständiga metaller i utrustningen.
Saltsyra och natriumhydroxid är två kemikalier som ofta används för att justera vattnets pH-värde före själva behandlingen. Natriumhydroxid är en stark bas som höjer pH-värdet i lösningen, medan saltsyra är en stark syra som sänker det. Rätt pH-nivå är avgörande för att övriga reningssteg ska fungera optimalt.
Föreningar som järn(III)sulfat och aluminiumsulfat kan fungera som flockningsmedel – kemikalier som får små partiklar i suspension att klumpa ihop sig till större aggregat. Den resulterande fällningen blir då betydligt lättare att filtrera bort eller på annat sätt avlägsna från vattnet, vilket ger ett klarare och renare slutresultat.
Svårlösliga föreningar som kalciumkarbonat kan fällas ut och bilda hårda beläggningar, så kallad avlagring, på ytor som kommer i kontakt med vattnet. För att förhindra detta kan vattenreningsverk använda avlagringshämmare, till exempel fosforsyra, som håller mineralerna lösta och skyddar både rörledningar och utrustning.
Vattenrening är en komplex process som kräver kemikalier med olika specifika funktioner – från desinfektion med klor, klordioxid och ozon till pH-justering, flockning och förhindrande av avlagringar. Tillsammans säkerställer dessa kemikalier att dricksvattnet blir säkert och att utsläpp i naturen inte skadar miljön.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online