Borravfall består av borrhålsvätska (lera), bergsmassor och kemiska biprodukter som uppstår vid utvinning av olja och gas. Vid borrning av olje- och gasbrunnar tas lera och annat material med höga halter av kolväten upp ur marken, vilket kräver särskilda hanteringsmetoder. Ibland används dessutom syntetiska kemikalier i borrprocessen, vilket ytterligare förorenar avfallet. Av dessa skäl reglerar den amerikanska miljömyndigheten Environmental Protection Agency (EPA) hanteringen av borravfall på land. Utsläpp av borravfall till havs regleras gemensamt av EPA, Minerals Management Service (MMS) och Department of Energy (DOE).
Avfall som inte är giftigt kan deponeras i konstgjorda eller naturligt utgrävda gropar. Dessa deponier är billiga och kräver ingen avancerad teknik. Avfallet behöver inte heller transporteras från platsen, men det får inte överskrida vissa gränsvärden för olja, salt, metaller eller industrikemikalier, på grund av risken för läckage till grundvattnet. Även vid låga koncentrationsnivåer måste groparna vara strukturellt stabila och isolerade från grundvattenkällor.
Deponeringsprocessen börjar med att avfallet placeras i gropen. Värdefulla kolväten återvinns genom att flytande material skummas av, och vätska avlägsnas därefter genom naturlig avdunstning eller andra mekanismer. Gropen täcks med lokalt jordmaterial och ytan planas om så att regnvattnet rinner bort från platsen. Vegetation med inhemska arter planteras för att motverka erosion. Avfall med något högre koncentrationer kan blandas med ren jord för att uppnå acceptabla nivåer. Groparna kan placeras inom växters rotzoner, men får inte skära ner i grundvattennivån. Om avfallet uppvisar giftiga koncentrationer får det endast deponeras i specialkonstruerade och lagligt tillståndsgivna deponier, antingen på platsen eller utanför.
Borravfall kan vid behov transporteras från platsen för deponering i kommunala, industriella eller deponier för farligt avfall. Denna metod är dyrare och lämpar sig främst för avfall som kan skada allmänheten eller vilda djur om det läcker ut i miljön. Dessa typer av deponier kräver statliga tillstånd för att få drivas och är särskilt utformade för att förhindra utsläpp. De anläggs aldrig i högt permeabla jordarter eller i områden med grunt grundvatten. Strikta konstruktions- och övervakningskrav gäller för att förebygga grundvattenföroreningar och minska juridiska risker. Delstaten Texas tillåter även saltkaviteter för deponering av borravfall, eftersom avfallet som pumpas djupt ner i ett ogenomträngligt och självförslutande saltmatrix inte kan läcka ut i miljön.
EPA har tillsammans med MMS och DOE utvecklat riktlinjer för utsläppsbegränsning (Effluent Limitation Guidelines, ELG) för hantering av syntetbaserad lera till havs. Borrning offshore kräver ofta tillsats av syntetbaserade kemikalier i brunnen, vilket ger upphov till förorenade lerprodukter som måste behandlas innan de släpps ut i havet.
Den föreskrivna metoden innebär att borravfallet förs över ett vibrerande såll, kallat shale shaker, och därefter passerar allt finmaskigare silor. När det silade avfallet uppfyller kraven på föroreningshalter – exempelvis högst 1 milligram kvicksilver per kilogram eller 3 milligram kadmium per kilogram – får det släppas ut i havet. Om det silade torra pulvret eller vätskeavfallet inte uppfyller kraven måste det istället transporteras tillbaka till land för deponering i en reglerad anläggning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online