Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA (Environmental Protection Agency) reglerar direkt förbränningen av farligt avfall, sjukvårdsavfall och kommunalt fast avfall, men de flesta föreskrifter har överlåtits till delstaterna. Den federala lagstiftningen har fastställt minimistandarder för förbränningsanläggningar, och delstaterna får gärna införa strängare krav. Regleringen av förbränning av farligt avfall från Superfund-saneringsplatser samt av polyklorerade bifenyler (PCB) faller dock under EPAs exklusiva behörighet, enligt Waste Incineration & Public Health.
Genom Clean Air Act (CAA) skapade EPA inte bara utsläppsriktlinjer för befintliga förbränningsanläggningar, utan även prestationsstandarder för nya källor (New Source Performance Standards) för anläggningar under byggnad. Delstaterna utarbetade därefter planer för att kontrollera utsläppen från förbränningsanläggningar i enlighet med EPAs riktlinjer. När dessa planer hade godkänts av EPA kunde de verkställas på federal nivå, rapporterar Waste Incineration & Public Health. Lagens bestämmelser lyckades begränsa halterna i atmosfären av ett halvdussin så kallade kriterieföroreningar, bland annat bly, ozon, svaveldioxid, kolmonoxid och partiklar.
CAA införde dessutom kontroller av 188 farliga luftföroreningar (Hazardous Air Pollutants, HAP). På grund av stämningar från berörda aktörer hade EPA fram till 1990 endast infört standarder för sju av dessa ämnen. För att komma tillrätta med problemet ändrades standarden för källor med farliga utsläpp genom lagtilläggen från en riskbaserad till en teknologibaserad specifikation.
De teknologibaserade standarder som fastställdes genom CAA-tilläggen 1990 är kända som National Emissions Standards for Hazardous Air Pollutants, eller Maximum Achievable Control Technology (MACT)-standarderna, enligt University of Tennessee. Med hjälp av en tydlig, prestationsbaserad metod tvingar MACT-standarderna nya förbränningsanläggningar att följa de utsläppsgränser som uppnåtts av de bäst presterande jämförbara anläggningarna. För att fastställa en MACT-baslinje för utsläppsnivåer inom en viss källkategori undersöker EPA kontrollutrustning, rena processer, användning av HAP-godkända material samt bästa praxis på arbetsplatsen hos de bäst presterande anläggningarna. För källor som utgör en större risk för hälsa, miljö eller ekonomi kan EPA tillämpa en ännu striktare utsläppsstandard.
När det finns 30 eller fler befintliga källor motsvarar MACT-nedre gränsen för redan driftsatta förbränningsanläggningar det genomsnittliga utsläppstak som uppnåtts av de 12 procent bäst presterande anläggningarna inom en viss kategori. Om det finns färre än 30 källor sätts nedre gränsen i stället till genomsnittet av de fem bäst presterande anläggningarna.
Enligt Waste Incineration & Public Health gav Resource Conservation and Recovery Act (RCRA) EPA befogenhet att kontrollera farligt avfall genom att fastställa design-, drift- och prestationsstandarder i hela kedjan – från avfallets uppkomst till behandling och slutligt omhändertagande. Lagen riktar sig dock endast till anläggningar som är i drift eller under planering. RCRA-bestämmelserna begränsar utsläpp av väteklorid, organiska ämnen, partiklar samt spridda utsläpp från anläggningarna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online