Arbetarskyddsmyndigheten OSHA (Occupational Safety and Health Administration) har en bullerstandard vars historia sträcker sig tillbaka till 1969, alltså tiden före OSHA:s tillkomst. Standarden sätter gränser för hur mycket buller arbetsgivare får utsätta sina anställda för på jobbet, med målet att bevara de anställdas hörsel.
OSHA:s bullerstandard ska skydda arbetstagare mot hörselnedsättning. Både kortvarig exponering för extremt höga ljud och långvarig exponering för måttligt höga ljud kan orsaka permanent hörselskada. Därför är tydliga regler på arbetsplatsen avgörande för en säker arbetsmiljö.
År 1969 utfärdade arbetsmarknadsdepartementet (Department of Labor) en bullerstandard enligt Walsh-Healey Public Contracts Act. Standarden tillämpades för att skydda alla anställda vid företag som hade affärsavtal med den federala regeringen.
Kort efter att arbetsdepartementet fastställt sin bullerstandard bildades OSHA. År 1971 tog myndigheten över standarden och gjorde den till lag för alla arbetsgivare i landet. Standarden krävde exempelvis att en anställd inte fick utsättas för 115 decibel i mer än 15 minuter per dag. Arbetsgivarna skulle minska exponeringen genom tekniska åtgärder eller genom att tillhandahålla hörselskydd till personalen.
År 1972 inledde OSHA ett tio år långt arbete med att revidera standarden. Debatten kretsade kring två huvudfrågor. För det första övervägde myndigheten om den lägsta reglerade ljudnivån skulle sänkas från 90 decibel till 85 decibel. För det andra diskuterades om företag skulle använda hörselskydd eller tekniska och administrativa kontroller som huvudmetod för att uppfylla standardens krav.
År 1981 publicerade OSHA sitt Hearing Conservation Amendment (HCA), vilket sänkte minimigränsen till 85 decibel och ställde specifika krav på att tillhandahålla hörselskydd till de anställda. Bullerstandarden kräver också att arbetsgivare regelbundet genomför hörseltester för att övervaka hur effektiva deras skyddsåtgärder är.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online