Avvikelse definieras som att begå en handling som betraktas som tabu av det samhälle där handlingen begås. Inom sociologin finns flera teorier som försöker förklara varför människor beter sig avvikande. Fyra av de mest centrala är etiketteringsteorin, kontrollteorin, anomiteorin (den strukturella spänningsteorin) samt teorin om differentiell association.
Etiketteringsteorin hävdar att avvikelse ligger i betraktarens ögon – någon måste definiera den. Etiketten är själva orsaken, och avvikande beteende ses som en naturlig del av mänskligt beteende. Enligt teorin gör alla människor potentiellt avvikande saker, men så länge ingen har blivit etiketterad som avvikande räknas hen inte officiellt som det. Avvikelse blir därmed något relativt.
Etiketteringsteorin skiljer dessutom mellan primär och sekundär avvikelse. Båda formerna strider mot sociala normer, men primär avvikelse är inte internaliserad hos individen. Först när avvikelsen erkänns och fortsätter oavsett omgivningens reaktioner övergår den i sekundär avvikelse.
I stället för att fråga vad som orsakar avvikelse vänder kontrollteorin på frågan och undersöker varför fler människor inte beter sig avvikande. Enligt teorin är det samhällets lagar och sociala normer som får de flesta att bete sig normalt.
Anknytning, engagemang, delaktighet och övertygelser identifieras som drivkrafter bakom de sociala banden. I en gemenskap behöver en person ett gott rykte, relationer till andra människor, efterlevnad av samhällets regler samt vilja att bidra till gemenskapen. Den som är aktivt involverad i sitt samhälle skulle i slutänden skada sig själv genom att skada det med avvikande beteende.
Anomiteorin, även kallad den strukturella spänningsteorin, menar att avvikelse är ett resultat av den sociala strukturen. Människor som inte förstår eller inte håller med om samhällets regler blir förvirrade över sin plats – eller avsaknad av plats – i samhället. Avvikande beteende blir deras sätt att skapa en social roll för sig själva.
Innovation, ritualism, tillbakadragande och uppror beskrivs som avvikande sätt att uppnå sociala mål. Konformitet är enligt teorin det enda icke-avvikande – och därmed enda socialt godkända – sättet att agera. Socialt godkännande speglar enligt teorin delade värderingar.
Teorin om differentiell association, ibland kallad teorin om kulturell transmission, hävdar att alla människor har avvikande drag och att barn lär sig avvikande beteende genom imitation och inlärning. Graden av avvikelse påverkas av balansen mellan goda och dåliga inflytanden i individens liv, personens ålder samt typen av relation till det avvikande inflytandet.
Unga människor förknippas med en högre grad av avvikelse, och risken ökar ju yngre personen är. Kort sagt: ju längre en person lever med avvikande beteende, desto mer förankrat blir det.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online