Dr. Elisabeth Kübler-Ross utvecklade sin berömda modell med fem sorgestadier under tiden hon arbetade med cancersjuka patienter i livets slutskede. Syftet var att beskriva de mentala och känslomässiga faser som människor går igenom när de står inför döden. Modellen skapades främst för att hjälpa döende patienter och deras stödpersoner att förstå och hantera den ångest och oro som följer med en nära förestående död.
Med tiden har modellen dock utvecklats till ett mer allmänt förändringsverktyg och har anpassats till andra traumatiska händelser, såsom brott, fysiska skador och upplösta relationer. Nedan går vi igenom de fem stadierna – förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans – och hur de kan yttra sig hos både döende patienter och efterlevande.
När patienten för första gången får beskedet om att döden är nära är reaktionen ofta total förnekelse. Samma reaktion drabbar ofta personer som får veta att en älskad människa oväntat har avlidit. I båda fallen kan man helt enkelt inte tro att det pågår på riktigt.
Förnekelse fungerar som en skyddsmekanism som hindrar chocken och känslovågen från att bli överväldigande. Det är ett sätt att sakta ner allt så att varje person kan ta till sig beskedet i en takt som hen klarar av.
När förnekelsen börjar blekna tar ilskan över. För de som sörjer en närstående kan ilskan riktas mot vem som helst – de söker kanske efter någon att skylla på, eller behöver helt enkelt vara arga eftersom vreden håller dem förankrade och hindrar dem från att drunkna i sorgen.
Patienter i livets slutskede kan bli rasande och bittra, och söker också någon eller något att lasta för sin situation. Ilskan kan vara intensiv, men den måste bearbetas för att patienten ska kunna gå vidare till nästa stadium.
I det tredje stadiet övergår ilskan till förhandling med Gud, eller med en högre makt. Fasens kännetecken är formuleringar som: "Jag ska göra vad som helst, om du bara låter mig leva lite längre; bara till..." bröllopet, födseln, studenten eller någon annan meningsfull händelse.
Den döende patienten känner plötsligt att hen inte är redo än, att hen behöver mer tid. Detta stadium gäller dock inte de som sörjer en bortgången, eftersom ingenting de gör kan återföra den älskade till livet.
För de som sörjer en förlust passar inte detta stadium in i den vanliga definitionen av "depression". Sorgeperioden ses här som ett naturligt svar på förlusten av en närstående.
För svårt sjuka patienter kan däremot de klassiska tecknen på klinisk depression uppstå: koncentrationssvårigheter, en sorg så djup att hen inte orkar engagera sig i det liv som återstår, förändringar i mat- och sömnvanor samt känslor av tomhet. I detta stadium har patienten gett sig hän åt det oundvikliga, men är ännu inte i fred med det.
För döende patienter är detta stadiet där de accepterar sin förestående död och finner ro i den. De kan delta i och njuta av det som återstår av livet, så länge de orkar.
För de som sörjer en närstående handlar acceptans inte om att tycka att döden är "okej". Det handlar om att ta sig genom sorgen i sin egen takt och nå fram till punkten där man själv väljer att gå vidare med sitt liv. Det blir aldrig "okej" – det blir bara annorlunda, och man lär sig leva med det.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online