Sedan 1970-talet har en rörelse fört människor med psykisk ohälsa från institutioner tillbaka till samhället – en process som kallas deinstitutionalisering. Även om deinstitutionaliseringen förändrade den psykiatriska vården på ett grundläggande sätt har den också inneburit att poliser och andra brottsbekämpare i allt högre grad måste hantera akuta kriser kopplade till psykisk ohälsa. Tyvärr har inte alla städer förberett sig för dessa nya ansvar, och polispersonal kan behöva mer utbildning i hur man bäst bemöter människor med psykisk ohälsa.
Ett flertal händelser under 1960-talet gjorde det möjligt för fler personer med psykisk ohälsa att leva i samhället – allt från lagen om mentala hälsocenter 1963 (Community Mental Health Centers Act) till införandet av kompletterande trygghetsförmåner. Dessa förändringar gav människor med psykisk ohälsa större självständighet, men fick också samhällena att bli mer medvetna om de utmaningar som följer med psykisk ohälsa.
Ett av kännetecknen vid psykisk ohälsa är en större benägenhet att hamna i allvarliga kriser, exempelvis suicidförsök, missbruk av alkohol eller droger samt våld i nära relationer. Polisen har en laglig skyldighet att försöka hindra sådana situationer från att eskalera och leda till skador eller andra allvarliga konsekvenser.
De flesta samhällen har larmnummer, som 911 i USA (112 i Sverige), som kan ringas dygnet runt när krishjälp behövs. Vid en psykisk hälsokris kan poliser försöka lugna situationen på egen hand. När detta inte är möjligt har poliser rätt att göra korta psykiatriska bedömningar och remittera personer som uppvisar tecken på psykisk ohälsa till vidare utredning och behandling, om de utgör en eventuell fara för sig själva eller andra.
När personer begår mindre brott är det inte alltid uppenbart för den anlända patrullen att gärningspersonen lider av psykisk ohälsa. Personen kan då gripas och till och med hållas tillfälligt i häkte i stället för att remitteras till psykiatrisk vård. Alkohol- och beroendeproblem kräver dessutom ofta polisinsatser, till exempel vid rattfylleri eller narkotikainnehav, vilket ofta sammanfaller med psykisk ohälsa men som kan gå obemärkt förbi hos brottsbekämpande personal.
På grund av budgetnedskärningar och deinstitutionaliseringsrörelsen saknar många samhällen tillräckliga vårdresurser för personer med psykisk ohälsa. När polisen griper någon för mindre brott kan därför en polis visserligen se att personen är psykiskt sjuk, men ändå välja att förvisa individen till häktet. I vetskap om att lämpliga vårdinrättningar inte finns tillgängliga hoppas polisen att personen ska få psykiatrisk hjälp inom kriminalvården.
Att utbilda poliser i hantering av psykiska hälsokriser har många fördelar. Enligt Mental Health Coalition of the Greater Lacrosse Area i Wisconsin gör krishanteringsutbildningen (CIT – Crisis Intervention Team) poliserna säkrare, med lägre risk för personskador i tjänsten. CIT ger dessutom färre återkommande kontakter med personer med psykisk ohälsa, minskad arbetsbelastning samt bättre kvalitet på besluten om akuta omhändertaganden, så att fler av dem som tas om hand i 72 timmar faktiskt uppfyller kriterierna för akut tvångsvård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online