Genomgripande utvecklingsstörningar (PDD) är hjärntillstånd som visar sig redan före tre års ålder. De påverkar barnets förmåga att kommunicera och att samspela socialt med andra. Här går vi igenom de olika typerna, hur vanliga de är, diagnoskriterier, möjliga orsaker samt vilka tidiga tecken man bör hålla utkik efter.
Till de genomgripande utvecklingsstörningarna räknas autism, Retts syndrom, Aspergers syndrom samt barndomsdesintegrativ störning. Dessutom finns diagnosen PDD-NOS – genomgripande utvecklingsstörning utan närmare specifikation – som används när ett barns symtom inte helt uppfyller kriterierna för någon av de specifika diagnoserna.
Enligt Autism Speaks uppskattas att ungefär ett av 150 barn diagnostiseras med autism. Statistiken visar också att förekomsten ökar med cirka 10–17 procent per år, vilket gör kunskapen om dessa tillstånd allt viktigare.
Genomgripande utvecklingsstörningar ställs utifrån specifika kriterier i den fjärde upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV). Tydliga indikatorer är bland annat nedsatt social interaktion, svårigheter med kommunikation samt repetitiva beteenden, intressen och aktiviteter. Kännetecknande för PDD är en omfattande funktionsnedsättning i barnets utveckling.
Riktlinjerna för att bedöma symtom på genomgripande utvecklingsstörning kan vara förvirrande och överlappa varandra. Det gör det i praktiken ofta svårt att avgöra exakt vilken typ av PDD en patient har, vilket ytterligare understryker vikten av professionell utredning.
Den exakta orsaken till PDD är fortfarande okänd. Forskning pekar dock på flera tänkbara faktorer, bland annat genetik, exponering för miljögifter under fosterlivet samt immunsystemets funktion. Fortsatt forskning behövs för att kartlägga sambanden mer i detalj.
Barn med PDD uppvisar ofta bristande ögonkontakt för sin ålder, få glada ansiktsuttryck, liten benägenhet att dela intressen eller känslor samt en försenad reaktion när de hör sitt namn. Kommunikationen präglas vanligen av minimala gester och svårigheter att tolka och svara på icke-verbala signaler.
Talet kan ha en annorlunda klang, med liten variation i tonhöjd och en atypisk takt eller rytm. Betemässigt ses ofta stereotypa eller repetitiva rörelser med föremål. Uppmärksammar du flera av dessa tecken hos ditt barn är det viktigt att kontakta barnhälsovården för en utredning – en tidig insats kan göra stor skillnad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online