Stereotypisk rörelsestörning är ett psykiskt hälsotillstånd som kännetecknas av upprepade rörelser. Symtomen inkluderar – men är på inget sätt begränsade till – gungningar, darrningar, tics, att peta på huden eller till och med bita sig själv. Dessa beteenden kan vara antingen diskreta eller mycket tydliga, men för att räknas som symtom på störningen måste de vara återkommande eller kontinuerliga, och den repetitiva aktiviteten måste vara så allvarlig att den stör personens vardagsliv.
Alla handlingar som upprepas eller återkommer kan betraktas som en del av detta tillstånd. Symtomen vid stereotypisk rörelsestörning varierar från person till person. Vissa individer gungar fram och tillbaka, medan andra utför enkla handrörelser eller gester. Den repetitiva aktiviteten kan vara något så litet som att vrida sitt hår eller något så extremt som att slå sig själv – vissa personer slår huvudet upprepade gånger. För att beteendet ska klassificeras som en "verklig" psykiatrisk störning måste de repetitiva handlingarna ha funnits i minst fyra sammanhängande veckor och störa det dagliga livet.
I vissa fall av stereotypisk rörelsestörning är orsaken okänd. I många fall kan dock tillståndet kopplas direkt till vissa faktorer. Missbruk av droger, särskilt stimulantia som kokain och metamfetamin, kan orsaka en kortvarig form av stereotypisk rörelsestörning, men en permanent form kan också utvecklas till följd av en traumatisk hjärnskada. Det är även möjligt att tillståndet uppstår på grund av sensorisk deprivation, ångest eller andra psykiatriska störningar.
Som vid många störningar som påverkar kroppen baseras behandlingen vanligtvis på orsaken till tillståndet, när den går att identifiera. Vid droginducerad stereotypisk rörelsestörning kan det att rena kroppen från drogen, exempelvis genom avgiftning på en behandlingsanläggning, åtgärda problemet. Kognitiv beteendeterapi är ofta fördelaktigt, eftersom många av de repetitiva handlingarna utlöses eller förvärras under perioder av stress eller starka känslor. Det kan också behövas receptbelagda läkemedel, såsom antidepressiva medel eller ångestdämpande läkemedel, för att behandla tillståndet.
Vissa grupper i befolkningen löper större risk att drabbas av stereotypisk rörelsestörning än andra. Pojkar är mer benägna än flickor att utveckla störningen, som vanligtvis visar sig under tonåren och i vissa fall redan i barndomen. Personer med autism, Tourettes syndrom och andra genomgripande kognitiva störningar är klart mest benägna att utveckla tillståndet, liksom personer med intellektuell funktionsnedsättning, särskilt de som har varit institutionsvårdade och upplevt sensorisk deprivation och brist på mänsklig kontakt.
I många fall finns det inga förebyggande åtgärder som kan vidtas, eftersom beteendet ofta beror på stress, smärta eller underliggande utvecklings- eller psykiatriska störningar. Det finns också en viss uppfattning om att tillståndet delvis beror på genetik. Vid droginducerad stereotypisk rörelsestörning är den mest effektiva förebyggande metoden att avstå från amfetamin eller andra droger som kan utlösa beteendet. När det gäller barn bör du kontakta en vårdpersonal om ditt barn upprepar märkliga rörelser som varar längre än några timmar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online