Spelberoende och psykisk ohälsa – vad forskningen visar

I Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders IV (DSM-IV) definieras patologiskt spelande som en impulskontrollstörning som kännetecknas av ihållande och återkommande missanpassat spelbeteende. Mellan 1 och 3 procent av alla vuxna i Nordamerika uppfyller kriterierna för diagnosen. De allra flesta av dessa personer har dessutom någon annan psykisk hälsostörning.

Varför detta är viktigt

De sociala kostnaderna för samhället kan bli betydande – exempelvis genom förlorad produktivitet, våld i hemmet, egendomsbrott och ökade kostnader för polis och rättsväsen. På individnivå innebär spelberoendet ofta ekonomiska problem, förlorade arbeten och sönderfallande relationer.

Samförekomst med andra diagnoser

Över 96 procent av de som diagnostiserats med patologiskt spelande lider samtidigt av minst ett annat psykiskt hälsoproblem. Hela 64 procent har tre eller fler samtidiga diagnoser.

Kausalitet – vad orsakar vad?

Orsakssambanden är inte fullständigt klarlagda, men forskningen tyder på att fler psykiska sjukdomar föregår patologiskt spelande än vad som utvecklas till följd av det. Paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom och intermittenta explosiva syndrom tenderar exempelvis att uppträda före spelproblemen snarare än efter.

Vilka diagnoser samförekommer oftast?

76 procent av patologiska spelare har en substansbruksstörning, 55,6 procent har en affektiv störning (till exempel depression) och 60,3 procent har en ångeststörning. Den lägsta samförekomsten ses vid impulskontrollstörningar, där siffran ligger strax över 42 procent.

En omdebatterad diagnos

Inom forskarvärlden råder delade meningar om hur patologiskt spelande bäst ska klassificeras. Vissa menar att det är en beroendestörning, liknande alkohol- eller drogberoende. Andra betraktar det som en form av tvångsliknande beteende, medan en tredje grupp ser det som en fristående impulskontrollstörning. I den senare versionen av diagnosmanualen, DSM-5, har tillståndet därför bytt namn till spelstörning och placerats bland de beroendeframkallande tillstånden.

Hjälp finns att få

Spelberoende är en behandlingsbar diagnos. Kognitiv beteendeterapi (KBT), stödgrupper och i vissa fall medicinering kan hjälpa den som vill bryta sitt spelande. Att söka hjälp tidigt minskar risken för att både spelproblemen och den samtidiga psykiska ohälsan förvärras.