Dissociativ amnesi innebär att en person förlorar vissa minnen, oftast kopplade till en specifik traumatisk händelse. Minnesförlusten sträcker sig över långa perioder och går betydligt längre än normal glömska. Till skillnad från enkel amnesi finns minnena fortfarande kvar i personens sinne – de går helt enkelt inte att återkalla.
Dissociativ amnesi räknas till gruppen psykiska störningar som kallas dissociativa störningar. Nedan följer de viktigaste stegen för att kunna identifiera och diagnostisera tillståndet.
Patienten bör vara vaken och orienterad, med ett långsamt och logiskt tal. Uppmärksamhetsspannet är ofta begränsat, utan tecken på hyperaktivitet eller hämning. Det långvariga minnet (fjärrminnet) bör vara intakt, medan det nyligen förvärvade minnet kan vara något nedsatt.
En ångestfylld stämning kombinerat med en tillbakadragen eller inskränkt affekt är vanligt. Trots detta bör patienten uppvisa konceptuell struktur i sitt tänkande. Resonemangsförmåga och omdöme är dock ofta begränsade.
Svår frustration över dissociationen kan leda till uttryck för självmordstankar eller våldsamma impulser. I vissa fall kan patienten till och med ha mordiska tankar. Detta kräver omedelbar uppmärksamhet och professionell insats.
Dissociativ amnesi är vanligast hos personer som har upplevt extremt trauma, exempelvis krigsveteraner, offer för barnmisshandel, tortyroffer, överlevande från koncentrationsläger samt drabbade av naturkatastrofer. Risken för dissociativ amnesi står i direkt proportion till traumats omfattning och svårighetsgrad.
Minnesförlust orsakad av substansmissbruk utvecklas vanligtvis gradvis och är ofullständig, vilket skiljer den från dissociativ amnesi. Observera att många patienter av rädsla felaktigt tillskriver sina symptom alkohol eller droger. Därför kan det bli nödvändigt att intervjua flera informanter för att få en korrekt bild av situationen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online