
Frågan om människor med psykisk ohälsa ska få samma straff som dem utan psykisk sjukdom är komplex och har debatterats i många år. Flera faktorer måste vägas in vid denna bedömning – bland annat typen av psykisk sjukdom, brottets allvarlighetsgrad och den potentiella risken för samhället.
Vissa psykiska sjukdomar kan kraftigt försämra en persons förmåga att förstå konsekvenserna av sina handlingar eller att kontrollera sitt beteende. I sådana situationer kan det vara orättvist att bestraffa personen på samma sätt som någon som inte lider av psykisk ohälsa. En person med schizofreni som upplever hallucinationer kan exempelvis ha svårt att skilja mellan verklighet och fantasi, och därmed kanske sakna förmågan att bilda den avsikt som normalt krävs för att ett brott ska anses medvetet begånget.
I vissa jurisdiktioner kan psykiskt sjuka förklaras oskyldiga på grund av sinnesstörning (NGRI – not guilty by reason of insanity). Det innebär att de inte hålls straffrättsligt ansvariga för sina handlingar eftersom sjukdomen bedöms ha styrt deras beteende. I andra länder kan personen istället dömas skyldig men psykiskt sjuk (GBMI – guilty but mentally ill), vilket betyder att hen ansvarigförklaras, men att den psykiska ohälsan tas hänsyn till när påföljden bestäms.
I Sverige används begreppet tillräckningsbarhet. Om en gärning bedöms bero på allvarlig psykisk störning kan den betraktas som otillräknad, vilket innebär att personen inte döms till vanligt straff utan i stället kan ombesörjas rättspsykiatrisk vård.
Samtidigt finns det fall där människor med psykisk ohälsa begår allvarliga brott som utgör en betydande risk för omgivningen. Då kan strängare åtgärder bli nödvändiga för att skydda allmänheten. En person med antisocial personlighetsstörning som upprepade gånger begår våldsbrott kan exempelvis behöva berövas friheten under en tid för att förhindra ytterligare skada.
För lagöverträdare med psykisk ohälsa finns ofta alternativ till traditionellt fängelsestraff, såsom behandlingsprogram, öppen psykiatrisk vård och villkorligt frigivande med övervakning. Sådana insatser kan vara mer ändamålsenliga än fängelse när gärningspersonen inte utgör någon påtaglig fara för samhället och framför allt behöver vård och stöd snarare än bestraffning.
I slutänden bör frågan om psykiskt sjuka ska bestraffas på samma sätt som psykiskt friska avgöras individuellt, från fall till fall. Det är avgörande att alla relevanta omständigheter beaktas – typen av psykisk sjukdom, brottets allvarlighetsgrad, gärningspersonens förmåga att förstå och kontrollera sina handlingar samt risken för samhället. Endast då kan rättssystemet balansera rättvisa, medkänsla och samhällsskydd på ett ansvarsfullt sätt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online